"Daisy Jones & The Six" av Taylor Jenkins Reid

Nu har jag läst en sådan där hypad bok igen. Den har vunnit lite olika priser under det här året, och eftersom jag tyckte mycket om "Evelyn Hugos sju äkta män" av samma författare så tänkte jag att det här såklart bara kunde bli bra.

Bildkälla Goodreads 

På 70-talet var Daisy Jones och rockbandet The Six på stark uppgång. De bestämmer sig för att jobba tillsammans och skapar ett av den tidens mest inflytelserika album. Men på den följande turnén splittras plötsligt bandet, från en dag till en annan. Det här är berättelsen om vad som ledde fram till splittringen, berättad av de som var där.

Det är ju inte utan att jag undrade mellan varven om det här bandet funnits på riktigt, men det har det såklart inte. Det här är helt och hållet författarens fantasi, och det är ju trist för nu kan jag inte lyssna på låtarna de beskriver, även om texterna till albumet "Aurora" finns med i slutet av boken.
Boken har ett intressant upplägg, där de olika personerna vi möter i texten har blivit intervjuade och de berättar sina historier i kronologisk ordning. Det är alltså inte uppställt efter varje persons bild av det som hände i tur och ordning, utan var och en berättar samtidigt. Det ger en samtalskänsla över boken, att få alla dessa synvinklar serverade på samma gång. Det visas tydligt vem som säger vad med att deras berättelse inleds med deras namn, men jag tyckte ändå att det bitvis blev rörigt. Främst kanske för att jag ibland glömde bort vem som var vem, om de inte förekom lika flitigt som vissa andra.
Jag hade dessutom lite problem att komma in i boken, och det känns faktiskt som lite av en nackdel att jag läste den så pass långsamt. Det här känns som en bok som kanske egentligen borde läsas snabbt, lite på ett bräde sådär. Som ett reportage, vilket texten känns som.
Jag tappar också intresset när det blir lite för tekniskt, när det pratas om riff och ackord och tonarter och sådant som jag som musikaliskt okunnig inte riktigt hänger med på. Jag känner också att det kanske nästan blev lite väl uppstyltat ibland när det talades om hur de olika låtarna kommit till. Jag är mer intresserad av historien bakom än själva texten och melodin, så att säga.
Så ja, det känns lite som att det saknas känslor i den här boken. Det blir liksom lite torrt och trist mellan varven, och jag har svårt att känna hur de olika karaktärerna verkligen kände när det är så pass många olika berättare, och de ibland nästan pratar i mun på varandra, vilket blir resultatet av detta reportageformat.

Jag tycker såklart att boken är klart läsvärd, om inte annat så för att den berättar en fin historia på ett annorlunda sätt. Men samtidigt hade jag inte jättekul hela vägen, och betyget kan inte bli mer än 3/5 från mig. Lite synd, för jag hoppades att jag skulle tycka mer om den än vad jag gjorde.