"The song of Achilles" av Madeline Miller

En snackisbok de senaste månaderna är "Kirke" av Madeline Miller, och den ligger i min TBR-hög. Boken samma författare, Madeline Miller, skrev innan hamnade också i den högen av bara farten. Och nu är ju jag som jag är och vill gärna läsa böcker i utgivningsordning, även om de inte har minsta lilla med varandra att göra, så jag började med debutboken, "The song of Achilles".

Bildkälla Goodreads

Patroclus är en prins i exil. Han hamnar i kung Peleus hov och blir vän med prinsen, halvguden Achilles. Deras vänskap djupnar till något mycket mer.
En dag bryter krig ut mellan Troja och grekerna, och Achilles måste göra ett val - leva till ålderdom men bortglömd, eller strida mot Troja och dö som en firad hjälte.

Boken är självklart baserad på "Iliaden", som berättas i sånger, och legenden om Achilles. Och vi vet ju hur det slutade. Således är hela boken en resa mot ett oundvikligt slut, och som sådan hade jag ibland svårt att läsa den. Jag bar hela boken på en känsla av lätt ångest (inget som satte mig i spinn, men inte behagligt för det) och överhängande undergång. Texten känns genomsyrad av vemod och sorg, en längtan som nästan går att ta på.
Det är Patroclus som berättar om Achilles, och jag som har "Iliaden" i ganska färsk minne sedan jag läste den förra året, vet ju hur det ska gå och funderade på hur det skulle kunna gå ihop hela vägen. Med bravur, visade det sig. Jag satt och storbölade mig igenom de slutgiltiga striderna. Jag har sällan läst outsäglig sorg så vackert berättad.

Men det är alltså inte en helt angenäm läsning, för mig i varje fall. Min ångestkänsla upphörde först när det där oundvikliga tog sin början, så att jag kunde få det överstökat. För det är ju jobbigt att fullkomligt förälska sig i så underbara karaktärer, bara för att de ska möta det öde de gör. Här finns inget hopp om ett lyckligt slut. Det är så oerhört vackert och kärleksfullt skrivet, med stor omsorg om alla de ursprungliga karaktärerna. Det är alltså inte så att jag inte tyckte om boken - tvärtom älskade jag den.
"The song of Achilles" följer "Iliaden" ganska tätt, så kan en den är det inga större överraskningar här. På både gott och ont, skulle det alltså visa sig.

Mitt betyg på "The song of Achilles" blev 4,5/5. Den där sorgliga känslan drog ner betyget en liten aning från den femma jag säkert annars skulle ha gett den.