Plejaderna om "Mamma är bara lite trött" av Sara Beischer

Igår var det äntligen dags att träffas igen för att prata bok. Vi sågs på en solig och svettig uteplats där vi fikade gott, pratade gott och länge - allmänt mys alltså.
Och boken som var anledningen till att vi träffades var alltså Sara Beischers "Mamma är bara lite trött".

Bildkälla Goodreads

Minna arbetar som lärare på en skola och försöker jonglera det perfekta Instagramlivet med den verkliga vardagen med krav från kolleger, elever, barn, make. Samtidigt som hon måste hålla koll på den senaste dieten, hinna träna, fredagsmysa, hålla parmiddagar, vara klassförälder. Plötsligt en dag orkar hon inte lägre. Diagnosen blir utmattningssyndrom.

Ja. Hm, hm. Vi är flera i bokcirkeln som på ett eller annat sätt har liknande erfarenheter med berättelsens Minna. Därmed sagt så var det ingen av oss som kände igen sig, men så är nog allas väg in i väggen olika och alla som hamnar där har säkert olika sätt det manifesterar sig på. Vissa av oss fick en liten tankeställare och funderade på hur det som stod skrivet här kunde appliceras på våra egna liv. Vad hade jag sagt, eller gjort i en liknande situation? Hur hade min kropp reagerat om inte x hade hänt först? Och tankeställningar är alltid bra att få av en bok.
Språket var lätt att komma in i, rappt med korta, precisa meningar och korta kapitel. Språket gjorde boken utomordentligt lättläst, och med tanke på att den inte är värst lång så var den snabbläst (för oss som orkar läsa snabbt). Boken är indelad i två delar, där del ett är Minnas väg mot kollapsen och del två utspelar sig en tid senare när hon för börja arbetsträna. Språket är detsamma i båda delarna, och det som vi tyckte fungerade på ett utmärkt sätt i del ett fungerade inte lika bra i del två. Språket ger nämligen en ganska stressad bild och fångar fint hur Minna flänger från den ena punkten till den andra utan att hinna tänka eller känna efter. När samma språk kommer igen där berättelsen kanske hade behövt vara lite lugnare för att bättre spegla Minnas återhämtning, blir det däremot lite fel. Det känns fortfarande stressigt, när det är det Minna försöker undvika.
Sedan hade vi en hel del att säga om rent praktiska saker också, och vi hade en massa råd att ge Minna för att inte hamna där. Som att inte gå med på kontorsskvaller gällande en själv, att säga tack men nej tack till vissa uppdrag som ramlar ner i knät, hur smickrande de än kan tänkas vara, att fullkomligt skita i vad vänner tycker om ens midjemått, att ta tid för sina barn och inte tvinga iväg dem till förskola med en Alvedon i kroppen. Bland annat. Och varför i hela friden får hon arbetsträna på en plantskola som mest verkar husera småkriminella klåpare? Hon har ju redan en anställning.
Dessutom undras det lite vad boken egentligen vill säga. Den slutar nämligen ganska abrupt, utan att Minna kommer fram till något konkret, utan mest har fått nya saker att fundera på. Hon kommer en ytterst liten bit på väg, men vi känner att det är långt kvar till något mål.
Sedan är det ju också det där med att det är svårt att tycka om en bok om en känner noll sympati med huvudkaraktären...

Betygen växlade mellan 2:or och 3:or, mitt eget betyg var 2/5. Plejadernas medelbetyg blev 2,4/5.