"The dream thieves" av Maggie Stiefvater

Jag tappade lusten att läsa lite efter boken jag läste ut innan den här (för Plejaderna, kommer sen) och det är ju synd eftersom jag fullkomligt älskar "The dream thieves". Jag minns den som den bästa boken i en suverän serie, så det var ju tråkigt att jag liksom inte riktigt ville läsa. Men när jag väl gjorde det - god damn what a rush!

Bildkälla Goodreads

Ronan Lynch har hemligheter. An av dem är att han kan ta med sig föremål ut från sina drömmar. Det är bara det att ibland drömmer han mardrömmar.
Adam försöker komma underfund med vad Cabeswater vill ha honom efter hans offer för några månader sedan.
Blue vill inte kyssa Adam, hon vill kyssa Gansey. Men hon vet att Gansey ska dö innan nästa St. Marks eve.
Och Gansey försöker bara hålla ihop allt och alla.

Jag försöker hålla det här så spoilerfritt som möjligt, men det är svårt att göra det när jag skriver om en serie och jag nu är förbi bok ett. Dessutom en av mig älskad serie, med en av mig älskad karaktär - Ronan Lynch. Han är taggig, arg, våldsam, omöjlig men samtidigt är det honom jag tycker bäst om från de här böckerna (och jag älskar alla). Han känns så komplex och förankrad.
Nu handlar så klart inte boken bara om Ronan, även om det är lätt att tro det då han är titeln drömmare, utan alla Ravenboys samt Blue och även Maura, Blues mamma, har sina egna historier.
"Dream thieves" hade så lätt kunnat bli en transportbok på väg mot ett slutmål, men den klarar sig från det ödet med bra karaktärer som inte är felfria ett enda dugg. De är älskvärda trots alla sina fel och brister, trots de där bitarna som skaver. Berättelsen i sig är också den välberättad, även om vi inte kommer närmare någon begravd kung, utan snarare längre ifrån honom. Det här är en bok som behandlar sorg, förlåtelse, förståelse och läkning - hopp rentutav. Och jag älskar den.

Betyget är såklart 5/5.