 |
| Bildkälla Goodreads |
Jonathan Strange blir praktisk magiker mer av en slump. Han blir snart elev hos Mr Norrell, men de båda magikerna har olika idéer om hur magin ska utvecklas och om hur, och av vem den ska få framföras.
Jag älskade inte den här boken. Ibland tyckte jag till och med att den var jättetråkig, och jag blev på riktigt sömnig av att läsa den mellan varven. Men jag hade ju knappast tragglat mig igenom 1006 sidor om jag inte fick ut något alls av boken, och så här med facit i hand så kan jag förstå den långa uppbyggnaden, även om den var lite väl ordrik, detaljerad och invecklad mellan varven.
Boken utspelar sig mellan åren 1806 och 1817, en tid som historiskt sett präglades av krig och oroligheter och i England en kung som var galen. Det finns med i den här boken, som närmast kan beskrivas som historisk magisk realism - historiska fakta finns här, men magin förekommer som en fullkomligt naturlig del av det.
Språkligt sett känner jag igen mig från böcker jag har läst som är skrivna vid den här tiden på riktigt, främst då kanske Jane Austens böcker. Språket känns sålunda fullkomligt äkta för den tid boken utspelar sig i, även om den är skriven dryga 200 år senare. Det var ett litet grepp som jag gillade. Men språket är samtidigt lite torrt, det maler liksom bara på utan att nyansera sig. Boken är långsamt uppbyggd för att plötsligt bli väldigt spännande i sin sista del. En behöver nog ha lite tålamod för att ta sig igenom de där snustorra partierna, särskilt bokens första del som nästan uteslutande handlar om Mr Norrell är ganska långsam, men det blir bättre när Jonathan Strange dyker upp. Så vill du ge dig i kast med "Jonathan Strange & Mr Norrell" är mitt råd att kämpa på.
En annan sak som gör den här boken lite jobbigare att läsa är användandet av fotnötter. Ibland är dessa hänvisningar till andra "böcker" om magi än den vi just nu läser, vilket gör att formatet på den här boken blir stundtals förvirrande. Är det en renodlad roman eller en "biografi" över dessa två magiker? Vad försöker boken utge sig för att vara? Vilket å andra sidan gör den lite mer unik, och vissa andra av de där fotnötterna berättar långa sagor eller berättelser om sådant som magiker från förr har gjort, eller saker som utspelat sig i Fairie - en plats som har en mycket viktig del i den här boken.
Jag roades av att bokens försättssida innehåller en paragraf om att alla karaktärer är författarens fantasi, och att alla likheter med levande eller döda är helt oavsiktliga. Intressant paragraf i en bok som innehåller kung George III och hans galenskap (demens?), Napoleon Bonaparte (här stavat Bounaparte), Lord Byron, bland andra. De personerna fanns i högsta grad på riktigt, även om de här har blivit romantiserade - för jag betvivlat starkt att det var magi som fick engelsmännen och deras allierade att vinna slaget i Waterloo.
Om "Jonathan Strange & Mr Norrell" hållit samma tempo boken igenom som den bjussade på i slutet, så hade mitt betyg blivit högre. Som den var nu tyckte jag att den var alldeles för seg mellan varven, och ungefär 700 av de här sidorna låg boken och svävade kring tvåan. Men eftersom den blev mycket mer läsvänlig på sluttampen, rentav lite spännande, och de allra flesta trådarna knöts ihop på ett tillfredsställande sätt, så steg mitt betyg och slutligen hamnade det på 3/5.
Vissa delar av boken skulle jag till och med kunna klämma till med högsta betyg på, men eftersom de inte var i överkant så hamnar vi här, på ett medelbetyg.
Det finns en novellsamling baserad på den här boken, "The Ladies of Grace Adieu", som är sagor från den här världen, men även ett återknytande av bekantskap med några av karaktärerna från "Jonathan Strange & Mr Norrell". Och jodå - den ligger på önskelistan nu.
