Jag gillar den här typen av adrenalinstinn actionrulle, så jag var inte den som drog fötterna efter mig när älskade maken föreslog ett familjebiobesök på höstlovet, och "Terminator: Dark Fate" blev sålunda förra veckans fredagsfilm.
 |
| Bildkälla IMDb |
I Mexico City lever Dani ett vanligt familjeliv med sin pappa och sin bror. Allt ändras en dag när en kvinna som heter Grace räddar henne undan en till synes ostoppbar robot, som rest bakåt i tiden med det enda målet att döda Dani.
Jag har förstått det som att förståsigpåare har sågat den här filmen och att den floppat, men nu gäller det ju inte vad de tycker utan vad jag tycker.
Och jag gillar - mycket. En stor del i behållningen ligger såklart i att känna till filmserien, särskilt de två första filmerna, och den här kan med fördel ses som en uppföljare till dessa två.
Det är många starka kvinnor i den här filmen, och jag kan inte låta bli att undra om det är därför den sablats ner på, för filmer med starka kvinnor görs ofta det, av en eller annan skitdum anledning.
Det är ju hyfsat underbart att nästan 30 år efter T2 återigen få Sarah Connor som actionhjältinna, särskilt som Linda Hamilton faktiskt har åldrats, men det är krut i damen ändå. En actionhjältinna med rynkor och grått hår - ja tack!
Eloge även till Mackenzie Davis som Grace. Jag gillar henne en hel massa i vad jag sett henne i tidigare, och här slåss hon mot framtidsrobotar med bravur. Rav 9 är för övrigt hyfsat läbbig, och så där robotaktigt nollställd i ansiktet mest hela tiden.
E tyckte att Dani var lite sådär, och att hon framförde sina repliker lite stolpigt, och det kan jag hålla med om. Men så är det är inte meningen att vara en film med underbart skådespeleri - det är en actionrykare. Och som sådan tycker jag att den var väldigt sevärd.
