Plejaderna om "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" av Johannes Anyuru

I söndags mådde jag inte mitt bästa. Trött, småsnorig, aningen huvudvärk. Alla tecken på en förkylning utan att vara ordentligt sjuk. Det var på vippen att jag avböjde den planerade träffen med Plejaderna, men eftersom jag alltid har så trevligt på våra träffar, så bestämde jag mig ändå för att orka. Och det ångrar jag inte. Vem ångrar någonsin att få träffa sina bästa vänner?

Bildkälla Goodreads

Tre individer som svurit trohet till Daesh kliver in på en bokhandel. En konstnär och de som är där för att lyssna på hans föredrag, tas som gisslan. Men den unga kvinnan som ska filma dådet vänder sig till en av de andra och säger att något är fel. De borde inte vara där.
Två år senare besöker en författare kvinnan på den rättspsykiatriska klinik där  hon är inlagd. Hon ger honom en bunt papper där hon skrivit ner en osannolik berättelse om sig själv. Hon säger att hon kommer från framtiden.

"De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" vann Augustpriset 2017, och jag förstår verkligen varför. Det är en annorlunda berättelse, med flera olika verkligheter. Ett intressant (och i viss mån skrämmande) tankeexperiment.
Boken berättas i två olika tidslinjer - författarens och flickans. Det kan ibland vara lite förvirrande, och någon gång tappade vi bort vem det var som berättade vad. Det löste sig dock ofta ganska snabbt, när vi märkte att berättelsen inte höll för att längre tillhöra någon av de två, utan den andre. Förutom det, ett utmärkt stycke litteratur.
Språket är mycket vackert, även när det beskriver något svårt och otäckt. För det här är en ganska otäck dystopi, som tyvärr inte känns som att den ligger alltför långt borta från verkligheten. Nazismen skakar sitt fula nylle här, och det är lätt att dra paralleller till Nazityskland, komplett med getton och experiment på avhumaniserade människor. Sättet som folk ser på varandra, misstänkliggör varandra, och misstror varandra. "Det vi inte förstår kan vi inte tycka om".

Den av oss som lider av mycket utmattningssymtom och smärtor, orkade inte riktigt med den här boken. Hon tyckte den var hoppig, ologisk och att språket (om innehåller en hel del slang) var svårt att ta sig igenom. Så hon gav upp. Under vår diskussion klarnade dock en del även för henne, och på grund av det höjde hon sitt tänkta betyg - från 0 till 1.
Betygen låg i nästan hela skalan från 0-5 den här gången. Medelbetyget blev 3,4/5. Mitt betyg hamnade på 3,5/5. Det fattades något för mig för att jag skulle riktigt älska den. Det kan ha varit dagsformen, det kan ha varit att jag är lite allmänt trött på dystopier.