måndag 29 januari 2018

"Det som inte dödar oss" av David Lagercrantz

Jag har träffat David Lagercrantz en gång och tyckte han var en mycket trevlig och sympatisk människa som var duktig på att bjussa på sig själv. Just då var han rykande aktuell med sin bok om Zlatan, och jag tycker väl att David Lagercrantz är den trevlige av de två. Inte för att jag träffat Zlatan, men det är ju mest för att jag inte vill.
Men! Nu var det inte det det här inlägget skulle handla om, utan min senast utlästa bok, skriven av just David Lagercrantz, men med karaktärer och atmosfär skapat av avlidne Stieg Larsson. Jag talar så klart om fortsättningen på "Millennium"böckerna.

Bildkälla Goodreads
Mikael Blomkvist känner sig trött och funderar på om han kanske inte ska lämna sitt livsverk, tidskriften Millennium, och göra något annat.
Lisbeth Sahlander å sin sida tar stora risker då hon deltar i en hackerattack mot NSA, till synes utan någon annan anledning än för att visa att hon kan. Men Lisbeth gör sällan något av en slump.
När så Frans Balder, en berömd professor, ringer Mikael och berättar att han har något stort att berätta om, så sätter sig Mikael i en taxi och beger sig mot Balders hus - mitt i natten.

Som vana läsare av mina bokinlägg vet vid det här laget, så tillhör inte kriminalromaner mina favoriter. Lite tvärtom faktiskt. Några av de få jag verkligen har tyckt mycket om är dock Stieg Larssons ursprungliga Millennium-trilogi. Så pass att jag varit emot att läsa de nya böckerna, hur trevlig jag än tyckte att David Lagercrantz var. Det som till sist fick mig att plocka upp den första boken i vad jag tror ska bli en ny trilogi, var lika delar älskade makens tjat, att punkten "Nordic noir" finns på min läsutmaning från PopSugar, och att jag ville läsa på svenska efter tre böcker på raken på engelska.
Jag tycker att David Lagercrantz har närmat sig ursprungsmaterialet med respekt och kunskap, att han satt sig väl in i karaktärerna och miljöerna och den allmänna känslan man redan fått i den ursprungliga trilogin. Jag var fullkomligt nöjd med var Stieg Larsson lämnade karaktärerna i "Luftslottet som sprängdes", inga cliffhangers att tala om, utan snarare en ljusning - framför allt för Lisbeth. Det var ändå väldigt trevligt att åter stifta bekantskap med dem, även om jag boken igenom såg Mikael Blomkvist framför mig i Mikael Nyqvists gestalt och kände mig lite sorgsen över det. Men på det hela taget - bra jobbat.

Sedan kanske jag inte gillar själva fallet så vidare värst mycket. Det känns onödigt tillkrånglat och för mig med endast basala datorkunskaper så var det dessutom svårt att förstå och sätta mig in i vad det egentligen handlade om. Nästan så jag kände mig korkad ibland, och det är knappast en härlig känsla.
Kan ju gissa vem som ska vara storskurk i den här trilogin också, men det är en spoiler så jag håller tyst.

Mitt betyg på "Det som inte dödar oss" blev 3/5.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar!

Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som är: spam, reklam, otrevliga, irrelevanta för inlägget och/eller anonyma .