Sedan jag läste O'Farrells prisbelönta bok "Hamnet för några år sedan, har jag försökt att läsa fler av hennes böcker. Det går inte fort att komma ikapp dock, och "Sommaren utan regn" är bara min tredje bok av henne. Kommer jag läsa fler? Absolut!
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Sommaren 1976 drabbas Storbritannien av en värmebölja. En av de varma julidagarna börjar precis som vanligt, men slutar med att fadern i familjen Riordan försvinner. Han skulle bara gå och köpa tidningen som vanligt, men han kommer inte tillbaka.
De vuxna barnen kallas hem. Michael Francis, historieläraren med ett äktenskap i kris, Monica som försöker var den perfekta hustrun och styvmamman i ett hus på den engelska landsbygden, och lillasyster Aiofe som flyttade till New York efter att hon blivit osams med sin syster. De har alla hemligheter - för varandra, för sin omgivning. Men den största hemligheten kan ge svaret på var pappan tagit vägen.
Jag tycker mycket om O'Farrells sätt att skriva. Hon har en förmåga att levandegöra sina karaktärer och miljöer att jag får tydliga bilder av vilka de är och var de befinner sig rent rumsligt. De känns helt igenom mänskliga och inte alltid som de trevligaste människorna. De kan även upplevas olika beroende på vem som är i kontakt med dem, och det känns som bland det svåraste - att visa en människa från flera olikas perspektiv.
Boken är indelad i tre ganska långa kapitel, och dessa har som tur är pauser i sin löpande text, så att det finns platser att pausa på. Om en nu behöver det, för det här är en snabbläst bok. Boken skiftar ofta perspektiv, men jag hade aldrig några problem med att hänga med i vem som var berättarrösten, även om den kunde skifta i samma stycke.
Eftersom boken bara utspelar sig under några få dagar skulle den kunna vara en slice of life, men den är så full med tillbakablickar att det känns som att vi får flera liv berättade för oss. En bok att reflektera över, och som lämnar en mes en lätt och hoppfull känsla.
Mitt betyg på "Sommaren utan regn" blev 3,5/5.
