 |
| Bildkälla Facts net |
Två år efter sin frus död, beger sig den kände skådespelaren och regissören Kafuka till Hiroshima för att sätta upp en flerspråkig tolkning av Tjekovs pjäs "Onkel Vanja". Teaterns bestämmelser gör att han själv inte tillåts att köra sin bil, en älskad Saab 900 Turbo, utan en kvinnlig chaufför anställs. Motvilligt går Kafuka med på att ge den unga Misaki en chans, och på de långa bilfärderna mellan hans hem och teatern bildas en vänskap med många bottnar.
Den här filmen berättas på ett väldigt fint sätt. Den är inte rädd för långa pauser, eller ovanliga berättargrepp. Vackra miljöer och ett vackert landskap tillåts berätta sina egna historier. Filmen behandlar teman som sorg, ensamhet utanförskap, på ett väldigt fint sätt. Det får plats betydligt mer i den här filmen är i Murakamis lilla novell.
Däremot kände jag att den var alldeles för lång. Även om det var vackert och handlingen drevs framåt av karaktärerna, så kände jag mig bitvis uttråkad. Mycket av det var i de långa scenerna på teatern, med repetitioner av "Onkel Vanja" som kunde vara så långa att jag undrade om filmen plötsligt blivit "Onkel Vanja" och inte "Drive my car". Det bästa var ändå slutscenen av pjäsen (som vi fick se) där den stumma skådespelerskan använde sitt teckenspråk på ett fantastiskt vacker sätt, så där så att jag rördes till tårar. Men ändå, även teaterintresserade lilla jag kunde känna att det blev för mycket ibland.
Jag rekommenderar ändå en till, för bara för att jag tyckte den var lite väl långsam ibland, så är det en väldigt sevärd film, med lika många bottnar som i Kafukas och Misakis vänskap. Minst.
