"Lethal white" av Robert Galbraith

Katten är ute ute ur säcken gällande vem som döljer sig bakom pseudonymen Robert Galbraith. Det är J.K. Rowling, som ville ge sina deckarromaner en äkta chans att nå en publik utan att folk skulle tänka på Harry Potter hela tiden. I stället tänker vi på Cormoran Strike och Robin Ellacott. Den enbente detektiven och hans partner på firman. "Lethal white" är bok fyra om Cormoran Strike.

Bildkälla Goodreads

Cormoran Strike blir uppsökt på kontoret av Billy, en mentalt sjuk ung man som påstår sig ha bevittnat ett mord när han var barn. Innan Strike kan fråga mer försvinner dock Billy, och Strike står där med frågor han vill ha svar på.
När han säker svar på Billys berättelse hamnar han och Robin som undersökande detektiver i Parlamentet, och några andra spår leder dem till ett gods på den engelska landsbygden.
Samtidigt är Cormorans och Robins relation mer spänd än någonsin. Robin har visat sig vara en oumbärlig tillgång till firman, men privat är det mer komplicerat än så.

"Lethal white" blev min favoritbok för september, och även den sista boken jag hann läsa ut innan månadsskiftet. Vilket förvånade mig lite, för den är tjock, nästan 800 sidor, men ändå flög jag igenom den. De sista 200 sidorna läste jag på en dag, för det är så fast jag blir i de här romanerna.
Nu är det i ärlighetens namn inte så mycket fallet i sig jag tycker är spännande. I det här fallet tyckte jag kanske att det var lite väl snårigt och krångligt mellan varven, och jag hade bitvis svårt att hänga med. Det fick dock ett bra slut (som jag anade men ändå inte) och fallet och alla dess förgreningar känns ordentligt avslutat när boken är slut.
Nej, mitt stora intresse i den här bokserien är relationerna. Främst såklart den mellan Robin och Cormoran. Den är väldigt laddad och väldigt fin. Robin förstår Cormoran på ett sätt som få andra i hans liv gör, både den mentala statusen och hans skada, och hon är väldigt omhändertagande mot honom när det behövs, vilket han ibland kan muttra över.
Cormoran å sin sida ser verkligen Robin för den hon är - en kompetent och komplex person, som kompletterar honom väldigt bra i arbetet på firman. Och det finns så klart en annan känsla där i botten, men den vågar ingen av dem riktigt göra något med.

Som vanligt när det är J.K. Rowling som håller i pennan så blir det bra. Nej, det är inte Harry Potter den här gången heller, men sättet hon skriver på är ytterst fängslande. Det griper verkligen tag och väcker intresse för persongalleriet. Inte bara för huvudkaraktärerna, utan även för de trasiga människor som kommer i deras väg. Vittnena de intervjuar, de misstänkta de undersöker, klienterna, poliserna de samarbetar med (någorlunda), vännerna - och ovännerna - de har och får. Miljöerna är även de väldigt fina. Allt från Londons pubar till en lerig äng på den engelska landsbygden, och en galoppbana, ett gods och Brittiska Parlamentet. Det känns lite som att jag vill ge J.K Rowling en high five och säga "jolly good work there, old chap".

Mitt betyg på "Lethal white" blev 4/5. Hade själva fallet varit mer intressant så hade betyget blivit högre.