tisdag 18 april 2017

"Simma med de drunknade" av Lars Mytting

Ibland får man en sådan där tokhyllad bok i händerna och tänker att "Yes! Nu ska jag ut på läsäventyr!" Och så sitter man där sedan med en utläst bok och känner sig lite snuvad på konfekten. Som fallet var för mig med "Simma med de drunknade" av Lars Mytting.

Bildkälla Goodreads
1971 händer en olycka i Authille i Frankrike, som dödar en ung man och en ung kvinna. Deras lille son Edvard saknas och ett stort sökande inleds. Några dagar senare hittas pojken i en kuststad 12 mil från olycksplatsen.
Han växer sedan upp med sin farfar, och farmor till hennes död, på deras lilla gård i Norge. Farfadern stred på "fel" sida under kriget och lider fortfarande konsekvenserna av detta. När farfadern dör börjar Edvard söka efter sanningen om sina föräldrars död, och sanningen om relationen mellan farfar och hans bror Einar.

Det här är en väldigt välskriven roman, som är väl researchad och som känns väldigt trovärdig stundtals. Jag drabbas även av lite reslust och vill nu åka till Shetland. Men...
Berättelsen griper aldrig tag i mig. Jag tycker det känns alldeles för omständigt berättat och det är ett sådant hattande fram och tillbaka mellan vissa individer att jag bara känner meh efter att tag. Dessutom med en kärlekstriangel = sak jag avskyr innerligt.
Det är ett slags driv i texten som tar mig vidare, men jag drabbas ändå lite av den där teflonkänslan och känner mig rätt så oberörd.
Det kan vara som jag är rätt så mätt på böcker om konsekvenser kring världskrigen, för det känns som att jag har läst många sådana på sista tiden, eller så var det här bara inte min sorts bok i största allmänhet.

Mitt betyg blev ändå 3/5, eftersom "Simma med de drunknade" inte är hopplöst trist och tråkig. Den var bara inte för mig. Något det tog mig ett bra tag att inse. Jag tror jag var halvvägs in i boken när jag erkände för mig själv att boken inte var så bra som jag hade hoppats och trott, att det här omöjligt skulle kunna bli en femma i betyg. Så kan det gå.

För mig var mamma en lukt. Mamma var en värme. Hon var ett smalben jag klamrade mig fast i. En fläkt av något blått; en klänning jag tror jag minns att hon hade. Jag intalade mig att hon sköt ut mig i livet med en bågsträng, och när jag formade minnena av henne visste jag inte om de blev riktiga eller sanna, jag bara gjorde henne sådan som jag trodde att en son skulle minnas sin mamma.
Det var mamma jag tänkte på när jag föll ner i saknaden i mig. Sällan pappa. Ibland undrade jag om han skulle ha varit som andra pappor i trakten. Män i hemvärnsuniform, i fotbollskor på oldboys-träningen, män som gick upp tidigt på helgerna för att hjälpa till i Saksums Jakt- och Fiskeförening. Men jag lät honom försvinna utan att känna någon ånger. Det tog jag, åtminstone i flera år, som ett bevis på att farfar försökte göra allt som pappor skulle göra, och att han faktiskt lyckades.

2 kommentarer:

  1. Jodå, jag förstår dig. Jag lånade "Vegetarianen" av Han Kang på biblioteket, och tänkte att det kan vara intressant att läsa om köttnormen ur ett koreanskt perspektiv. Boken var dock så äcklig att jag lämnade tillbaka den efter ett kapitel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D Jo, ibland funkar det inte, hur hyllad boken än må vara. Spanade in betygsskalan på Goodreads för "SMDD" och det var antingen femmor eller tvåor. De som gav tvåor tyckte ungefär som jag.

      Radera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.