söndag 20 december 2015

"Forever"

Lustigt att det tog forever att läsa boken "Forever". Tredje delen om vargarna i Mercy Falls av Maggie Steifvater var väldigt bra, men det tog mig över en månad att läsa den ändå. Anledningen? Den var jobbig att läsa. Inte jobbig som i att handlingen var jobbig, utan jobbig som i att texten var röd. Och gissa hur jobbigt mina stackars ögon tyckte det var att läsa röd text? Väldigt jobbigt visade det sig. "Shiver" och "Linger" hade också textfärg som matchade bokomslagen, men blå och grön text var det tydligen lättare att förlika sig med. Och när man tycker att det är ansträngande att läsa är det kanske inte just en bok man plockar fram när läslusten pockar, utan man klickar fram en fic istället. Man är alltså jag i det här fallet.

Bildkälla Goodreads
När Sam träffade Grace var hon en människa och han en varg. Nu är det Grace som är vargen och Sam som är människan. Sommaren är på väg och de yngre vargarna börjar skifta form allt oftare och Grace och Sam kan så smått börja planera en framtid igen.
Men så hittas en död flicka i skogen, sargad av vargar, och det bestäms att hela flocken ska skjutas. Sam, Grace, Isabel och Cole försöker desperat komma fram till en lösning för att rädda vargarna. En flytt eller ett botemedel. Ett farväl eller ett för evigt.

Precis som med de andra delarna i den här trilogin, för här var det fortfarande en trilogi, så fullkomligen älskar jag språket. Det är poetiskt vackert med känslosamma beskrivningar och ett nästan lite viskande lugn ibland. Texten tillåts stanna kvar på detaljer, brodera ut sig i känslor och sinnesförnimmelser. Man kan riktigt se dammet i solstrålarna och Sams papperstranor som rör sig i luftdraget. Jag älskar det och sjunker in i det. Samtidigt är det lätt att läsa, inte en massa svåra ord att fastna i. Min enda barriär, förutom den röda texten, har varit dikterna på tyska, men de översätts ju så det är inte direkt ett stort problem.
Uppskattade mer de olika personliga synvinklarna den här gången och de är exemplariskt utmärkta, precis som i de andra böckerna. Det går inte att missa vem det är som kommer till tals, och det är en sådan där grej som jag uppskattar och som det ibland slarvas med i andra böcker jag läst.
Mitt betyg på "Forver" blev 4/5, och jag tror minsann att det darrade en liten tår i en ögonfrans där på slutet. Mitt samlade betyg på hela trilogin blir också 4/5 och vill man läsa en finstämd kärlekshistoria, utan triangeldraman men med förhinder, så är de här böckerna att rekommendera.

Det finns som sagt en fjärde bok som har avstamp i de här böckerna. "Sinner" är beställd och på väg hem till mig. Det lilla jag har läst om den så verkar den dock handla mest om Cole och Isabel och utspelar sig inte i Mercy Falls, så kanske är det inte helt fel att säga att det blev en trilogi + en eller annan bok till i samma universum men ändå inte. Jag får återkomma om det när "Sinner" är utläst helt enkelt.

I woke up.
I blinked, my eyes momentarily mystified by the brightness of my bedroom light in the middle of the night. Slowly, my thoughts assembled themselves, and I remembered leaving the light on, thinking I wouldn't be able to fall asleep.
But here I was, my eyes uncertain from sleep, my desk lamp casting lopsided shadows from one side of the room. My notebook had slid partially off my chest, all the words inside off-kilter. Above me, the paper cranes spun on their strings in frantic, lumpy circles, animated by the air vent in the ceiling. They looked desperate to escape their individual worlds.
When it became obvious that I wasn't going back to sleep, I stretched my leg out and used my bare foot to turn on the CD player on the table at the end of my bed. Finger-picked guitar sounded through the speakers, each note in time with my heart. Lying sleepless in this bed reminded me of nights before Grace, when I'd lived in the house with Beck and the others. Back then, the population of paper cranes above me, scrawled with memories, had been in no danger of outgrowing their habitat as I slowly counted down toward my expiration date, the day when I'd lose myself to the woods. I'd stay awake long into the night, lost with wanting.
The longing had been abstract, though. I'd wanted something I knew I couldn't have: a life after September, a life efter twenty, a life with more time spent Sam than wolf.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.