Plejaderna om "Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria" av Mian Lodalen

Plejadträff med katt, blir det om en beger sig hem till gårdagens värdinna. Hon är nämligen kattälskare av stort slag, och föder upp katter. Den här helgen förekom det till och med parning, men det slapp jag se på nära håll - tack och lov. 
Annars var det te, tilltugg och skratt, precis som vanligt. Samt att vi gav vår åsikt om den valda boken, "Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria" av Mian Lodalen.

Bildkälla Goodreads

Lisa och Lilly träffas vid en hemlig dans. Ett drygt år senare hittas deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. 
I Stockholm i början av det förra seklet, i en tid som på många sätt var ungdomarnas och arbetarnas, får vi följa Lisa och Lilly under deras sista år i livet.
Baserad på verkliga personer och skeenden.

Vi var inte nådiga.
Det här är viktiga berättelser att lyfta fram. Det är viktigt att berätta om orättvisorna i världen, både då och nu, både fakta och fiktion. Men att som här ta en verklig tragisk historia och göra den här soppan av den känns inte riktigt värdigt. Det känns orättvist mot verklighetens Lisa och Lilly att de blev de här platta karaktärerna - rentav tråkiga. För att inte säga korkade. Vi gillade inte alls hur de beskrevs och fattade inga sympatier för någon av dem. Tråkigt också att allt perspektiv kommer från Lisas håll och att Lilly aldrig får komma på tal.

Berättelsen tar oss på oändliga promenader på Stockholms gator, och det känns ofta som att vi mest får vägbeskrivningar till landmärken i Stockholm förr i ti'n. Berättelsen drunknar i all research, och alla markeringar om att vi befinner oss i Stockholm 1910-11 får ta så mycket plats att ingenting blir kvar. Hade allt detta skalats bort så hade det möjligen blivit en novell, som kanske hade varit intressant. Den här berättelsen hade gjort sig mycket bättre som en reportagebok, än att försöka ge liv och röst åt några unga tjejer som inte lämnat några egna ord efter sig, mer än sitt självmordsbrev. 

Ingen av oss som läst klart boken tyckte om den. Vi tröttnade snabbt på språket och karaktärerna och de många vägbeskrivningarna och tidsmarkörerna. Boken känns på något sätt ofärdig. Vi saknar Lillys perspektiv, och ett efterspel efter självmordet. Ett självmord som vi tyckte kom väldigt abrupt, och som romantiserades på ett sätt som faktiskt blev ganska obehagligt.
Den känns också repetitiv på ett sätt som gjorde att det kändes tjatigt. Samma sak kunde berättas två gånger, ungefär som att författaren glömt bort att hon redan berättat det. Vilket ökade på känslan av en bok som inte var riktigt färdig.

Våra betyg blev låga, för som en av oss sa: "den förtjänar faktiskt inga pluspoäng när en så pass viktig berättelse blir så här dålig". Vi kände att den blev onödig snaskig, i stället för att belysa en tragedi och en problematik som lever kvar än i våra dagar - även i vårt vackra land.
Högsta betyget blev 2, det lägsta 0,5. Plejadernas medelbetyg blev 1,1.
Mitt personliga betyg på "Lisa och Lilly" blev 1/5. 

Andra Plejadboken i rad som vi tyckt illa om. Vårt hopp står till nästa bok, som är en kriminalroman och om det brukar vi tycka väldigt spritt beroende på hur förtjust en är i genren. Fast det blir först nästa år det.