Ibland får jag för mig att jag vill läsa precis allt av en viss författare. Senast i raden bland dessa är Rainbow Rowell, nu när jag läst "Fangirl" och den efterföljande trilogin om Simon Snow.
Dags för nästa bok till tbr-högen - och sedan ner i läsfåtöljen med mig.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Alla på tidningen vet att någon läser deras mejl. Det hindrar inte kollegerna och vännerna Jennifer och Beth från att skriva personliga mejl på arbetstid till varandra.
Lincoln är den som har till uppgift att läsa de mejl som fastnar i filtret. När Jennifers och Beths korrespondens hamnar där kan han inte låta bli att läsa, trots att det inte finns skäl till att skicka varningar till dem, och trots att han kanske inte borde. Han har bara blivit så fascinerad av Beth. Och när han väl inser att han fallit pladask för henne, så är det redan försent. Vad skulle han säga? "Jag är killen som läser dina mejl, och jag är kär i dig?" Kanske inte.
Mycket med den här boken gillar jag. Som den vänskap vi får bevittna mellan Jennifer och Beth. Hur Lincoln under bokens gång växer som person, och frigör sig alltmer och hittar sig själv.
Jag har dock svårt att bortse från voyeurismen som genomsyrar hela boken. Hur Lincoln faktiskt gör ett väldigt stort intrång i Beths och Jennifers privatliv, när han mot bättre vetande fortsätter att läsa deras mejl. Han har hyfsat dåligt samvete för det, men han fortsätter ändå, och det gör att det känns lite stalker-ish. Är han verkligen en fin kille då, eller är han en "fin kille"? Det blir lite svårt att släppa.
Förundras också över att Beth och Jennifer sitter och öser ut alla sina känslor i de här mejlen. Med tanke på att de faktiskt är bästa vänner, så känns det här mer som konversationer som skulle kunna hållas över telefon - eller ännu hellre öga mot öga.
Boken utspelar sig mot en fond av millenniumskifte och Y2K-skrämslan som rådde då, och kanske såg klimatet på arbetsplatsen annorlunda ut då, gällande det ganska nya med intranät och jobbmejl. För själva grejen med att någon sitter och läser sina kollegors mejl känns inte så lite Big Brother.
Boken är annars ganska lättläst och bitvis riktigt rolig. Det förekommer också en och annan rörande scen, särskilt i Lincolns relation med sin mamma.
Men. Jag hade faktiskt önskat ett helt annat slut. Nu är ju det här feel good, och då är ett lyckligt slut att förvänta sig, så jag blev inte vidare värst förvånad över hur det blev i slutändan. Men. Ibland kanske personen som tjuvläst någons privata post because he lurvs her inte förtjänar att komma fullt så lindrigt undan.
Så även om jag tyckte väldigt bra om vår huvudperson Lincoln, så hade jag ofta väldigt svårt för det han gjorde och hur han hanterade vissa situationer.
Mitt betyg på "Attachments" blev 3/5.
Lincoln är den som har till uppgift att läsa de mejl som fastnar i filtret. När Jennifers och Beths korrespondens hamnar där kan han inte låta bli att läsa, trots att det inte finns skäl till att skicka varningar till dem, och trots att han kanske inte borde. Han har bara blivit så fascinerad av Beth. Och när han väl inser att han fallit pladask för henne, så är det redan försent. Vad skulle han säga? "Jag är killen som läser dina mejl, och jag är kär i dig?" Kanske inte.
Mycket med den här boken gillar jag. Som den vänskap vi får bevittna mellan Jennifer och Beth. Hur Lincoln under bokens gång växer som person, och frigör sig alltmer och hittar sig själv.
Jag har dock svårt att bortse från voyeurismen som genomsyrar hela boken. Hur Lincoln faktiskt gör ett väldigt stort intrång i Beths och Jennifers privatliv, när han mot bättre vetande fortsätter att läsa deras mejl. Han har hyfsat dåligt samvete för det, men han fortsätter ändå, och det gör att det känns lite stalker-ish. Är han verkligen en fin kille då, eller är han en "fin kille"? Det blir lite svårt att släppa.
Förundras också över att Beth och Jennifer sitter och öser ut alla sina känslor i de här mejlen. Med tanke på att de faktiskt är bästa vänner, så känns det här mer som konversationer som skulle kunna hållas över telefon - eller ännu hellre öga mot öga.
Boken utspelar sig mot en fond av millenniumskifte och Y2K-skrämslan som rådde då, och kanske såg klimatet på arbetsplatsen annorlunda ut då, gällande det ganska nya med intranät och jobbmejl. För själva grejen med att någon sitter och läser sina kollegors mejl känns inte så lite Big Brother.
Boken är annars ganska lättläst och bitvis riktigt rolig. Det förekommer också en och annan rörande scen, särskilt i Lincolns relation med sin mamma.
Men. Jag hade faktiskt önskat ett helt annat slut. Nu är ju det här feel good, och då är ett lyckligt slut att förvänta sig, så jag blev inte vidare värst förvånad över hur det blev i slutändan. Men. Ibland kanske personen som tjuvläst någons privata post because he lurvs her inte förtjänar att komma fullt så lindrigt undan.
Så även om jag tyckte väldigt bra om vår huvudperson Lincoln, så hade jag ofta väldigt svårt för det han gjorde och hur han hanterade vissa situationer.
Mitt betyg på "Attachments" blev 3/5.
