FredagsFilmen revisited: Dune

Det tog betydligt kortare tid att få en glutt av "Dune" än vad jag trodde när jag skrev om den i juli, för HBO Max hann knappt lanseras förrän vi hittade den i tablån - fullt tittbar utan en enda extra liten peng (*host* Disney+ *host*). Så den blev förra veckan fredagsmys för familjen.
Jag hann inte läsa boken innan...

Bildkälla The movie data base

Paul Atreides är en ung man med många gåvor. Arvtagare både till sin fars imperium och sin mors lära hos Bene Gesserit, har han ett stort ansvar att axla.
När hans familj får kejsarens uppdrag att framställa Spice, en medvetandevidgande drog, på den avlägsna ökenplaneten Arrakis, hamnar konflikten mellan familjerna Harkkonen, som hittills haft makten över Spice, och Atrides, på sin spets.
När Arrakis anfalls flyr Paul och hans mor, Lady Jessica, ut i öknen. För att överleva i den fientliga miljön måste de få hjälp av planetens invånare, Fremen.

Det här är en väldigt snygg film, och väldigt långsam också. Inte så att den blev långtråkig, men det var inte direkt ett högt och vilt tempo, om en säger som så. Kanske att den imponerade mer än vad den engagerade, för den gjorde inte ont i ögonen att titta på en enda liten stund. Jag har hört att folk gnällt på både cgi-effekterna och musiken, men det måste vara ena riktiga gnällspikar. Som att Hans Zimmer kan göra kass filmmusik? Tror inte det va.
Extra plus i kanten för en mångfaldig rollbesättning. Till skillnad från filmatiseringen från 1984 som var skrämmande helvit, så har vi här skådespelare av olika hudfärg och nationalitet bland annat två svenskar!). Känns helt rätt, både i dagens tankesätt (om en inte är ett rövhål) och i filmens anda. Det är ju trots allt flera olika planeter - varför skulle alla se likadana ut på dem?  

Det här den första filmen i en tänkt serie om minst tre delar, som baseras på de två första böckerna i Dune-saga av Frank Herbert. Del två kommer troligtvis någon gång 2023.