"One last stop" av Casey McQuiston

Förra året gav jag en femma i betyg (med vissa reservationer) till Casey McQuistons roman "Red, white & royal blue". Den har sedan dess blivit översatt till svenska, och troligen kommer "One last stop" också bli det, så småningom.
"One last stop" är en sådan där efterlängtad bok, som det gärna blir när jag älskat romanen innan, så den hann inte ligga i tbr-högen länge innan jag satte tänderna i den.

Bildkälla Goodreads

August har nyss flyttat till New York för att gå på college. Hon har hittat en lägenhet med rumskompisar, skaffat ett extrajobb på Pancake Billy's House of Pancakes och hittat det perfekta fortskaffningsmedlet mellan sina olika destinationer - Q-linjen i New Yorks tunnelbanesystem.
På tåget träffar hon Jane, den vackraste person August sett. De träffas på tåget igen, och igen. Snart går det upp för August att Jane alltid finns på tåget, och att hon alltid ser likadan ut. Är hon ett spöke? En fantasi? Eller har hon fastnat i tid och rum?

 Oktober har visat sig bli en synnerligen trist läsmånad för mig, som jag konstaterade när jag äntligen slog ihop den här boken för sista gången efter 12 dagar. 12 dagar på straxt över 400 sidor är mycket för mig, det borde gått på högst fem. Om jag tyckt boken varit bra, alltså. Vissa dagar läste jag 100 sidor, andra inget alls, oftast ett kapitel. 
Det är fortfarande bra skrivet, med en språkbild jag uppskattar, men sedan gillade jag inte så värst mycket mer. Mysteriet med Jane känns väldigt långsökt, och mest som ett sätt att skriva en historisk roman om HBTQ i USA under 1970-talet, parallellt med dagens samhälle, utan att göra en berättelse med två olika tidslinjer. Det blir en mix av magisk realism och science fiction, som jag inte helt uppskattade. Upplösningen känns också väldigt underlig. Allt klickar i som kuggar, på ett sätt som jag bara kände mig meh över. Och är det inte en härlig slump att Jane har lösningen på ett annat mysterium i August liv?
Jag var heller inte överförtjust i vare sig Jane eller August. Boken är helt ur August perspektiv, och det hade kunnat vara intressant att få åtminstone en glimt in i Janes eller någon annans. Också spännande att någon som tydligen har ont om pengar, ändå kan åka tunnelbana helt obegränsat, hoppa över sina jobbpass utan att få kicken, och klara av sina studier nästan utan att vara på skolan.
Det blir mycket tunnelbana, och det blir mycket Public Displays of Affection på sagda tunnelbana. Stackars medresenärer som får bevittna allt detta hångel, och ibland mer än så. Stackars mig som läser om det. Ärligt talat satt jag och skummade mig igenom de flesta av de partierna, för de tilltalade mig icke. Det kändes mest plumpt och tillkrånglat. Det hade gått att skriva den här romanen utan tunnelbanesex mitt i natten, bara för att en har valt att låsa en av sina huvudkaraktärer på en plats. Det kan bli en fin kärlekshistoria ändå.

Plus i kanten för representation, både hudfärgsmässigt och HBTQ+ dito. Annars? Kanske inte så värst.

Mitt betyg på "One last stop" blev 2/5.