"Lykttändaren" av Pontus Ljunghill

Om man som jag följer "veckans brott" så vet man att Leif GW Person inför julen brukar tipsa om hårda klappar i form av deckare. Nu är ju inte kriminalromaner någon favoritgenre, men GW är ju ändå GW så jag nappade på ett par av de tipsen han gav förra året, alltså inför julen 2016. Som det här, "Lykttändaren" av Pontus Ljunghill.

Bildkälla Goodreads

Stockholm, sommaren 1923. Trettiofyraåriga Julia Ekengren hittas mördad i sin lägenhet. Senast någon såg henne i livet var på midsommarafton. Kriminalkonstapel John Stierna, och hans mer erfarne kollega kommissarie Verner Lydman, sätts på att utreda fallet. Det blir ett svårt pussela att lägga om denna kvinna, som levt ett ensamt liv utan många vänner. Kanske står svaret att finna i hennes förflutna, det som hon försökt lägga bakom sig.

Det kunde man väl slå sig i backen på att jag inte är värst imponerad. Det är ju en kriminalroman och om dem tycker jag nästan alltid sisådär. Även om jag inte lyckas ut vem mördaren är, som i det här fallet. Jag trodde jag visste, men jag hade fel.
Nu utspelar sig boken 1923, och med tanke på hur poliskåren såg ut då är det inte konstigt att det är totaldominans med män. Enda egentliga kvinnliga karaktären i hela boken är offret, och hon är redan död när boken börjar, även om hon får komma till tals i återblickar. Annars är det män överallt och namnen haglar. Så till den milda grad att jag tappar kontakten med de flesta och inte vet riktigt vem som är vem eller vem som gör vad. Det blir rörigt helt enkelt. De två som verkligen utskiljer sig är Stierna och Lydman, som man får lära känna lite närmare, på ett sådant sätt att jag inte skulle bli förvånad alls om de dyker upp fler kriminalromaner med just dess polismän. Om jag kommer läsa dem? Troligen inte.
Det förekommer också en hel del dötext, alltså sådan som inte för berättelsen fram ett dugg, utan snarare stoppar upp texten. Som oändliga miljöbeskrivningar av dåtidens Stockholm, en bror som flyttar till Amerika, ett slagsmål mellan polismän. Lite sådant som bara känns totalt ovidkommande och lite sådant som känns som planterande av karaktärer för en framtid i en annan bok. Annars kan jag inte se syftet med det alls.
Jag suckade en del åt boken den första halvan ungefär, innan utredningen började ta fart ordentligt och det blev någonting som kan liknas vis spännande. Men inte så pass spännande att jag inte kunde slita mig, för det hade jag inga problem alls med.

Mitt betyg på "Lykttändaren" blev det gyllene medelbetyget 3/5.

Jag finns på Goodreads.