"Jag, En" av David Levithan

Jag har bekymmer med den här författarens efternamn. Jag vill nämligen kalla honom för Leviathan - som i havsvidunder... Och något sådant är han ju inte.

Bildkälla Goodreads

En vaknar varje dag i en ny kropp. Det kan vara en kille eller en tjej, kort eller lång, smal eller tjock, svart eller vit. En vet aldrig i förväg och försöker så lite som möjligt blanda sig in i de människors liv hen besöker för en dag. Tills den dag En vaknar i Justins kropp och En blir förälskad i Justins flickvän Rhiannon. Nu blir varje dag en ny förhoppning om att träffa Rhiannon, och övertyga henne om att En alltid är densamma, oavsett förpackningen En kommer i.

Den här boken har jag länge haft som bokförslag att välja till Plejaderna, helt enkelt för att jag tycker att det verkar vara ett intressant ämne att diskutera. För här handlar det om en slags könlöshet, en slags blick bortom det yttre och att se in och hitta vad en person verkligen är, oberoende av kön, hudfärg, sexuell läggning eller utseende. Något som vi säkert alla vet är mycket svårt, om man inte känner en person väldigt väl. Vi är duktiga på det där, att döma efter ytan.
Nu blev det inte så att jag valde den här för Plejaderna, men när jag hittade "Jag, En" på en loppis för en tia, så passade jag på att läsa den ändå. Och den var ungefär så intressant som jag hade inbillat mig.

Boken är väldigt lätt att läsa, det flyter på bra i texten. Det är inte alls svårt att hänga med i turerna när En vaknar i en ny kropp varje dag, något som kanske skulle ha kunnat vara förvirrande blir inte alls det, för det är så bra beskrivet vad En gör när hen vaknar i den nya kroppen. Hur En känner in och tar kontakt för att kunna låta kroppen utföra sin dag utan för mycket påverkan från En.
Det enda jag inte riktigt gillar är biberättelsen med efterspelet med Nathan och pastor Poole, även om jag förstår syftet med det, eftersom det här kommer in de religiösa och moraliska aspekterna av Ens tillvaro.
Jag gillade även slutet, utan att spoila, men bara så ni vet. Jag har precis upptäckt att "Jag, En" har en companionbok som behandlar Rhiannons del av historien, samt att det kommer komma en bok under 2018 som berättar vidare om En. Jodå - jag vill gärna läsa dem också.

Mitt betyg på "Jag, En" blev 3,5/5, fast åt  det starka hållet, sådär så att det vibrerar på kanten för att bli en fyra.

∾∾∾

En del människor tror att psykisk sjukdom handlar om humör, att det handlar om personlighet. De tror att depression bara är en variant av att vara ledsen, att tvångstankar bara är en varaint av att vara nervös. De tror att det är själen som är sjuk, inte kroppen. Det är något man har möjlihet att bestämma över själv, tror de.
Jag vet hur fel det är.
När jag var liten förstod jag det inte. Jag vaknade i en ny kropp och kunde inte fatta varför allting kändes mer dämpat, suddigare. Eller tvärtom - jag var superladdad, ofokuserad, som en radio på högsta volym som i snabb takt bytte från den ena kanalen till den andra. Eftersom jag inte kunde ta kontakt med kroppens känslor tog jag för givet att det var mina egna känslor jag kände. Men så småningom insåg jag att de här drifterna, de här impulserna, var en del av kroppen lika mycket som ögonfärgen eller rösten. Visst, själva känslorna var abstrakta, konturlösa, men orsaken till känslorna handlade om kemi, biologi.
Det är en ond cirkel som är svår att ta sig ur. Man blir motarbetad av sin egen kropp. Och därför känner man sig ännu mer förtvivlad. Vilket bara förstärker obalansen. Det krävs en sällsynt styrka för att leva med det här. Men det är en styrka jag har fått se gång på gång. När jag hamnar i en kämpande persons liv, måste jag bli lika stark som han eller hon, och ibland ännu starkare eftersom jag inte är lika förberedd på det.
Numera känner jag igen tecknen. Jag vet när jag ska leta efter pillerburkarna, när jag ska låta kroppen gå sin egen väg. Jag måste ständigt påminna mig själv: det här är inte jag. Det är kemi. Det är biologi. Det är inte den jag är. Det är inte den någon av dem är.

∾∾∾

Jag finns på Goodreads.