"A darker shade of magic" av V.E. Schwab

Ibland tar det förvånande lång tid att läsa en bok som det egentligen borde gå på ett litet kick att läsa för en bokplöjare som mig. Vi kan kanske skylla på att jag hade migrän i helgen och inte orkade läsa ett dugg för att det kändes som att mina ögon brann, eller på att jag hamnade i en fic-läsar-rush som inte gått över än. Eller bara på att jag har haft svårt att motivera mig till att hålla i en bok i största allmänhet. En liten lässvacka i miniatyr så där.

Nåväl, det tog alltså 11 dagar att läsa "A darker shade of magic", en bok på drygt 400 sidor. Det borde ha tagit max 5 med min normala takt, men alltså icke denna gång. Och det beror inte på att boken är dålig.

Bildkälla Goodreads

Kell är en av endast två antari, magiker med förmåga att färdas genom dimensionerna till de olika London som finns. Det finns Gråa London, vårt London som inte har någon magi att tala om, men dock en galen kung - George III. Så finns Röda London, det London som Kell bor i och där människor och magi lever i symbios. I Vita London härskar magin och magiska krig rasar. En gång i tiden fanns även Svarta London, som förstördes av mörk magi.
Kells uppdrag består i att färdas med brev mellan de olika kungahusen i de olika versionerna av London, men han har även en bisyssla - att smuggla föremål över gränserna, något som är strängt förbjudet.
En dag blir han lurad att smuggla ett föremål från Svarta London. Han flyr till Grå London, där han stöter på Delilah Bard, en efterlyst rånare och ficktjuv.

"A darker shade of magic" är den första boken i en trilogi. Den här första boken skulle kunna fungera som en ensambok, om man så vill, men jag kommer läsa de andra två delarna också. Det här var alltså inte alls ett avskräckande möte med Kell och kompani, jag var nog bara lite trött.
Jag hade dock en aning svårt att komma in i boken. Jag gillade bäst att följa med Kell, kanske också Lila, men det var fler perspektiv än så i den här boken och kände lite att jag blev en aning trött på det efter ett tag. Normalt brukar jag inte ha något emot multiperspektiv, men här ville jag inte riktigt ha det. Tydligen.
Annars var boken inte alls svår att läsa eller att komma in i. Jag var inledningsvis lite rädd för att det skulle bli förvirrande med de olika London-versionerna, men det var ingen större fara med det bara man fick det förklarat för sig.
Ibland kunde det kanske kännas lite väl övertydligt i vissa saker, och det bäddas för saker i den här första delen som man inte bara anar ska dyka upp i de kommande två delarna - man vet att de kommer.
På det stora hela känner jag att det varit ett trevligt första möte med V.E. Schwabs författarskap, som jag hört så mycket om i sociala medier det senaste året. Hon har gett ut en hel del böcker både som V.E. Schwab, som är hennes vuxnare böcker, och Victoria Schwab, som är mer åt young adult-hållet. Jag gissar att jag kommer läsa duologin "Monsters of verity" också, som även den hyllats i sociala medier. Hon verkar inte finnas översatt till svenska, och det är ju synd. Något förlag borde verkligen fixa det.

Jag hade lite svårt att sätta betyg den här gången. Jag landande på 3,5/5 till slut, men jag känner att det hade blivit ett högre betyg om inte min läsning dragit ut så på tiden. Med mitt vanliga schwung hade jag kanske till och med älskat boken, men nu hade jag lite svårt att lära känna karaktärerna ordentligt och verkligen förälska mig i berättelsen. Förutom Kell. Honom är jag typ småkär i.
Dessutom - hur snyggt är inte omslaget? Supersnyggt! Jag älskar't, och de andra två böckerna har matchande omslag, som jag känner behöver pryda min bokhylla. Å det snaraste.

∾∾∾

Kell wore a very peculiar coat.
It had neither one side, which would have been conventional, nor two, which would be unexpected, but several, which was, of course, impossible.
The first thing he did whenever he stepped out of one London and into another was take off the coat and turn it inside out once or twice (or even three times) until he found the side he needed. Not all of them were fashionable, but they each served a purpose. There were ones that blended in and ones that stood out, and one that served no purpose but of which he was just particulary fond.
So when Kell passed through the palace wall and into the anteroom, he took a moment to steady himself - it took it's toll, moving between worlds - and then shrugged out of his red, high-collared coat and turned it inside out from right to left so that it became a simple black jacket. Well, a simple black jacket elegantly lined with silver thread and adorned with two gleaming columns of silver buttons. Just because he adopted a more modest palette when he was abroad (wishing neither to offend the local royalty nor to draw attention) didn't mean he had to sacrifice style.

∾∾∾

Jag finns på Goodreads.