Det finns två historiska epoker som det skrivs väldigt mycket böcker kring. Den ena är Andra Världskriget, den andra kretsar kring grekisk mytologi. Egentligen är jag ganska trött på att läsa romaner kring båda dessa epoker, men ändå kan jag tydligen inte låta bli. För nu har jag läst Jennifer Saints andra roman om kvinnor från den grekiska mytologin. Och inte alls till stor del för att jag ville ha ännu en vacker bok i bokhyllan. Nej då...
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Det vilar en förbannelse över Atreus släkt. I flera generationer har blodlinjen härjats av blodtörst och hämndbegär.
In i denna släkt kommer Clytemnesta, hustru till kung Aganemnon, i en förhoppning att stoppa förbannelsen. Men när hennes syster Helena blir tagen till Troja av Paris, mitt framför ögonen på sin make, Aganemnons bror, samlar Aganemnon ihop hela den grekiska armén för att utkräva hämnd mot Troja. Kosta vad det kosta vill.
Cassandra är prinsessa i Troja. Förbannad av Apollon ser hon framtiden men får ingen att tro på hennes syner. Ensam känner hon till Trojas oundvikliga fall.
Elektra är yngsta dotter till Aganemnon och Clytemnestra. Med förfäran ser hon blodsutgjutelsen i sin familj. Frågan är om hon kan undgå förbannelsen, eller om hon själv kommer svepas med.
Vill du veta hur det går kan du googla Elektra så får du veta. Låt mig bara intyga att det är en tragedi vi talar om. Och nästan som vanligt i den grekiska mytologin är det mycket blod inblandat. Ibland för att vissa gudar ställer krav, men oftast bara för att våld föder våld.
Kvinnorna som är centralgestalter i den här boken lever i männens värld, och blir offer både för gudarnas nycker och männens handlingar. De sveps med i våldsspiralen de också.
Boken berättas i tre olika perspektiv, och de tre kvinnorna drivs framåt i sina handlingar av olika orsaker. Och här kommer vi till vissa berättargrepp som jag kan ha svårt för - repetitioner. Det riktigt vältras i sorg och elände, och för säkerhets skull repeteras de orättvisor som begåtts om och om igen. Ibland kanske med andra ord, men andemeningen är ändå densamma den tjugotredje gången också. Det är stundtals som att författaren försöker utsätta sina stackars karaktärer för så mycket elände som möjligt på 300+ sidor.
Tempot är ganska långsamt, och känns sådär sirapssegt som vissa böcker kan göra. Det är inte mycket dialog, utan handlingen drivs framåt av respektive kvinnas inre tankevärld. Jag hakade också upp mig en del på vissa engelska versioner av de grekiska namnen, både på personer och platser. Summa summarum upplevde jag därför att boken var medelsvår att läsa. Inte så där bläddervänlig och snabbläst som andra böcker. Nu har jag inget emot att läsa den typen av bok, så det gör inte så mycket.
Det kanske verkar som att jag inte gillade "Elektra" men det gör jag. Även om det kan bli lite tjatigt ibland.
Mitt betyg på "Elektra" blev 3/5.
