Förr i tiden, när dinosaurierna fortfarande gick på Jorden, så läste jag litteraturvetenskap under en termin, och tappade läslusten i flera år. Men det är en annan historia. Just den här leder in oss på de utdrag ur "Ulysses" vi läste under den terminen, som kändes väldigt svåra att få grepp om. Jag skrev upp "Ulysses" i all sin prakt på någon sorts mental bucket list över böcker jag vill/ska läsa, och nuen eon senare, har det äntligen hänt. Eller, nästan 30 år senare.
 |
| Bildkälla the StoryGraph |
16 juni 1904 är egentligen en dag då det inte händer särskilt mycket. Annonsackvisitören Leopold Bloom vankar till synes planlöst omkring i Dublin och tänker på sitt liv och på sin otrogna hustru. Stephen Dedalus samtalar, super och grubblar över sin döda mor. Och när dagen blir natt vakendrömmer Molly Bloom om sin make och älskare.
Den här boken har rykte om sig att vara både lång och utmanande att läsa, så jag valde att läsa den som månadsbok spridd över både januari och februari. Smart av mig. Egentligen är den kanske inte så lång, beroende på vad en är van vid, men jag blir sällan avskräckt bara för att en bok har 800 sidor, eller mer. Den här gången kändes det dock lite mer utmanade att ta tjuren vid hornen, men jag ångrar inte på något sätt att jag gjorde det.
Nu betyder inte det att jag tyckte den här boken var bra, för det tyckte jag liksom inte. Den är mördande tråkig i långa partier, och känns svårhanterlig och nästan omöjlig att få grepp om. Men jag förstår verkligen hur den har kunnat få sin klassikerstatus, varför den räknas som ett viktigt verk, och jag förstår varför det finns så många som älskar den. Det finns mycket att hämta här, och sättet att använda sig av olika berättarstilar är bara en av de saker som gör boken så speciell.
Med tanke på titeln, så skulle en ju kunna tro att det här är en sorts modern version av "Odysseus", men det är det inte. När jag läste efterordet fick jag veta att de olika kapitlen är inspirerade av olika delar i "Odysses", och att de skrevs i olika stilar. Tydligen fanns det från början en idé om att döpa de olika kapitlen,men James Joyce valde att inte göra det för att inte styra läsaren för mycket. Det finns visst en lista att ta till hjälp under läsningens gång med den informationen, och jag kan känna att jag kanske hade fått ut mer av boken om jag hade haft den som sällskap. Eller så hade jag blivit för styrd... Nästa gång kanske. Om det blir en nästa gång. (Troligen inte.)
Jag gav "Ulysses" betyget 2/5. Jag håller med om klassikerstatusen på boken,och jag anser den läsvärd för den inbitne litteraturnörden.Men bra tycker jag då rakt inte att den var,
