(Plejaderna om) "Den hemliga våningen" av Kelly Bowen

Varför parentesen i titeln, kanske du undrar? Jo, av den enkla anledningen att jag inte var med på bokcirkelträffen i söndags, och därför inte vet vad som sades.
Jag var upptagen med att vara helt ensam hemma. Ja, förutom katten då, men hon skiter ju i mig. Älskade maken och barnen var i Stockholm på konsert, och när jag säger att jag har haft nedräkning sedan i höstas för en ensamhelg, så skojar jag inte ett dugg. Ja, jag är "lite" introvert av mig, och ägnade mitt ensamma dygn åt att ladda mina batterier. Jag kunde alltså gå på träffen, men jag ville inte.

En annan sak jag inte ville var att läsa ännu en bok om andra världskriget, men eftersom det var en sådan som var vald, så gjorde jag det ändå.

Bildkälla The StoryGraph

Lia har fått ärva en våning i Paris av sin mormor. En våning som hon inte visste existerade. När hon besöker den för första gången ligger dammet tjockt över interiören. Våningen är fylld av dyrbara kläder och massor av konst - och en hel del nazistpropaganda.
Estelle Allard lever ett tryggt liv tills dess att Tyskland invaderar Frankrike. Först när nazisterna ger sig på hennes vänner inser hon allvaret i situationen, och hon agerar snabbt för att hjälpa dem hon ser som sin familj.

Jag hade lite sms-kontakt med en av deltagarna som var där. Det var så jag fick betygen så jag kunde räkna ut ett medelbetyg. Tydligen möttes boken av ganska positiva omdömen, innan vi två haters gjorde våra röster hörda, för jag hade så klart skickat ett omdöme till henne.
Eftersom jag inte direkt var sugen på att läsa den här boken så kämpade den i uppförsbacke redan från början. Jag är som sagt innerligt trött på upplägget historiska romaner med en tidslinje då och en nu, där en gåta ska få sitt svar i det förflutna. Väldigt ofta är den historiska tiden under andra världskriget. Precis det upplägg som den här boken har, med andra ord. När det sedan är plättlätt att lista ut precis allt blir det aldrig värst spännande. Boken är kanske inte förutsägbar, men den är så övertydlig och presenterar handlingen på silverfat på ett sätt som gör att jag aldrig blir minsta lilla nyfiken och historien blir aldrig spännande. Hur ska den kunna bli det när jag redan fått allt presenterat för mig?

Det är bra miljöbeskrivningar. Kanske till och med för bra, för det frossas så i inredningsdetaljer och olika nyanser av grönska, att det känns som att författaren glömde bort att även beskriva sina karaktärer. Eller så var de bara ganska trista och tråkiga och platta ändå, för det enda som stack ut var att Gabriel hade tatueringar. Alla kvinnor var så klart ytterst kompetenta i allt de tog sig för och väldigt vackra. För det är de ju i den här typen av bok.
Självklart förekommer det doser av romantik också (även de gick att se på mils avstånd) och här faller det riktigt ordentligt. Det känns inte alls romantiskt eller passionerat, mest kliniskt. Som att det är ett nödvändigt ont för att föra boken vidare.
Det förekommer också väldigt konstiga ordval, som jag undrar om vi kan skylla på översättningen eller om det är författaren som kallar en utsikt för utblick. Och som tycker att en kan ha fjärilar under bröstkorgen. För det är ju inte alls samma sak som "i magen" som är vad som brukar sägas. Och var i helsefyr hade han gömt den där fiolen?
Slutet tappade mig helt. Det prickades av den ena lösningen efter den andra och alla småmysterier löstes och vi fick lyckliga slut precis överallt.
När det bästa med hela boken är att den tar slut, och författarens anteckningar sist i boken, då är det inte bra.

Mitt betyg på "Den hemliga våningen" blev 1,5/5. Plejaderna i övrigt var lite generösare, med högst en trea som betyg. Medelbetyget blev 2,3/5.