Sett på TV: "Bridgerton", säsong 1

Spoilervaning utfärdad.

Jag tycker det är urlöjligt att den här serien heter "Familjen Bridgerton" på svenska, när bara"Bridgerton duger utmärkt, så jag kör på originaltiteln på den här Netflixserien.
Serien är baserad på en bokserie av Julia Quinn, som handlar om vart och ett av de åtta syskonen Bridgerton i Londons societet under tidigt 1800-tal. Och främst då deras kärleksliv. Jag har inte läst de här böckerna,och är inte jättesugen på att göra det heller, men eftersom serien har blivit så populär så ville jag också veta vad allt ståhej handlar om.

Bildkälla Collider

Säsong ett handlar om det fjärde äldsta barnet Bridgerton, den äldsta systern Daphne. Det här är hennes debutsäsong, alltså den tid då hon presenteras för hovet och i och med det räknas som giftasmogen. Då drottningen speciellt utser Daphne till säsongens diamant får hon många beundrare - vissa mer välkomna än andra.
Samtidigt återvänder hertig Simon till London för att ta hand om godset Hastings, nu när hans far avlidit och han övertagit titeln. Hertigen har svurit på att aldrig gifta sig, men saker kompliceras när han träffar Daphne. 
För att undkomma en särskilt enträgen friare bestämmer sig Daphne och Simon för att ingå en pakt. De ska låtsas vara förälskade för att hålla andra på avstånd. Och det går ju som det brukar, trots stora skillnader i viljorna och många hemligheter i bagaget.
Samtidigt har ett skvallerblad börjat ges ut, som skvallrar om societeten och alla kärlekskaruseller som förekommer där. Vem som döljer  sig bakom pseudonymen Lady Whistledown är det ingen som vet, men många försöker ta reda på det, ända upp i hovkretsar.
Och så finns det massor av andra syskon, och deras vänner att hålla reda på.

Annorlunda från böckerna är att serien här utspelas i någon sorts parallellvärld, där även färgade människor kan tillhöra de adliga. För en gångs skull är det inte enbart för att Netflix vill vara pk, utan det ses i serien som en viktig händelse och en upprättelse för färgade personer. En ny sorts möjlighet att ta sig fram i världen.
Annars är det ganska mycket historisk romance som följer utsatt manus till punkt och pricka. Så klart blir det lyckliga slut för alla de som förtjänar det. Lite tråkiga sexscener mellan Daphne och Simon där jag som så ofta förr frågar mig varför kyssar alltid låter så smaskigt högt på film och TV, och varför det ska vara ett sådant evigt högljutt flämtstönande under precis hela akten. Jag kanske börjar bli gammal, för jag tycker att de scenerna är ganska tråkiga.

Jag kommer se säsong två också, så klart. Och gissningsvis även de andra två som Netflix har beställt, när de nu kan tänkas dyka upp.