"Arvet efter dig" av JojoMoyes

Om du inte redan har läst "Livet efter dig" av Jojo Moyes men planerar att göra det, så är det en bra idé att sluta läsa nu. "Arvet efter dig" är nämligen en fortsättning av "Livet efter dig" och det här inlägget kommer innehålla spoilers.

Bildkälla Goodreads

Det har gått nästan två år sedan Will valde att avsluta sitt liv på Dignitas. Lou försöker gå vidare med sitt liv, men känner sig rotlös och sorgen är fortfarande stor. Efter en olycka återknyter hon med sin familj och börjar även gå till en grupp för att tala om sin sorg. Hon träffar också en ny man som hon kanske kan våga gå vidare med. Så dyker någon från Wills gamla liv upp och ställer allt på ända.

Vi läste "Livet efter dig" i Plejaderna för några år sedan - den innehar fortfarande vårt högsta medelbetyg. Jag älskade den boken då, men i efterhand har jag känt en stor motvilja till den. Den känns kanske lite plagierad. Bland annat har jag hårdnackat vägra att se filmen "Livet efter dig", och det tog emot mycket att läsa den här uppföljaren. Jag ville helt enkelt inte. För mig var berättelsen slut när Will dog, och jag var inte värst nyfiken alls på hur det gått för Lou och hennes brokiga familj - eller Wills familj för den delen. Så nej - jag tänkte inte läsa "Arvet efter dig". Nähä du, nej nej.
Men det gjorde jag alltså, och det med raketfart. Det här är förvisso en bok i en stil man känner igen - massor av lustigheter händer kring huvudpersonen och saker planteras redan i de första kapitlet som man bara vet kommer hända senare. Lite skrivet enligt mall alltså, och sådant kan vara gäspigt värre. Men boken bjuder på en del överraskningar också, och en bihistoria jag verkligen inte kunnat ana mig till, som tillförde boken så mycket.

I slutändan hamnade mitt betyg på 5/5, även om den där femman ligger på gränsen för att bli en sådan. Men jag blev road, oroad, berörd och intresserad av boken, så femman får bestå. Faktiskt är det så att jag inte skulle ha jättemycket emot en eller ett par böcker till om Lou, så att vi får veta hur det går med hennes vidare äventyr.

Jag tvekar, sedan tar jag ett steg upp på muren, med armarna lyfta utåt sidorna, som en lätt berusad lindansare. Med den ena foten framför den andra avancerar jag långsamt på betongen, och brisen får håren på mina utsträckta armar att ställa sig upp. När jag först flyttade hit, då när alltihop drabbade mig som hårdast, brukade jag ibland utmana mig själv att gå på muren, från ena ändan av huset till den andra. När jag nådde den ena gaveln brukade jag skratta rakt ut i nattluften. Ser du? Jag är här - levande - ända ute på kanten. Jag gör det som du sa till mig!
Det har blivit en hemlig vana: jag, stadens silhuett, tryggheten som mörkret ger, anonymiteten och vetskapen om att ingen vet vem jag är häruppe.