"Grace" av Anthony Doerr

Jag har precis skaffat en ny dator, och har mycket nytt att lära mig. Testar en del nytt och nya kommandon, men jag tror nog inte att det är någon mer än jag som märker någon skillnad.

Igår kväll läste jag ut min senaste bok, en bok som älskade maken kastade sig över eftersom både han och jag älskade Anthony Doerrs förra bok, "Ljuset man inte ser". Förhoppningarna var höga med andra ord. Älskade maken funderade på att dnf:a "Grace" och ville väldigt gärna att jag skulle läsa den, bara för att se om det var honom det var fel på eller boken.

Bildkälla Goodreads

David Winkler drömmer sanndrömmar. En natt drömmer han att han ska träffa sitt livs kärlek, och straxt därefter gör han det. När deras dotter Grace föds drömmer David att han bär skulden till dotterns död i en översvämning. När så ett regnoväder hotar deras deras hem bestämmer han sig för att fly. Han lämnar landet, och först 25 år senare vågar han sig tillbaka.

Precis som i "Ljuset man inte ser" så har "Grace" ett otroligt vackert och bildrikt språk. Det är små detaljer som målar tydliga bilder, in i minsta snöflinga. Så långt är jag nöjd.
Storyn vet jag dock inte riktigt vad jag tycker om. Huvudpersonen, David Winkler, kallas nästan genomgående vid sitt efternamn, och jag ser det som ett sätt att distansera sig från honom, få honom mer på avstånd och kunna betrakta honom lite på håll. Man får aldrig riktigt grepp om honom eller lär känna honom "på riktigt". Det enda jag vet är att han är kungen av dåliga beslut, och skulle må bra av att prata lite med folk, förklara läget. Så mycket i hans liv hade blivit annorlunda om han bara förmått förklara för de närmast honom att han drömmer sanndrömmar och ibland ser katastrofer. Vi som läser tror ju på honom, hans mamma trodde på honom, varför skulle inte någon annan kunna göra det?
Boken känns som en slice of life-roman, förutom det att den utspelar sig under nästan 30 år. Slutet är väldigt abrupt och lämnar en massa frågor obesvarade, vilket förstärker känslan av att man bara fått ta del av lite av David Winklers liv, fastän att det är så länge. Det kan bero på att det egentligen inte händer så mycket omkring honom, förutom att andra människor lever sina liv. Och deras liv känns betydligt mer spännande än Winklers, och det känns vid bokens avslut som att man känner dem betydligt bättre än romanens huvudrollsinnehavare.

När älskade maken läste "Grace" tog det honom ungefär 2 månader att komma från pärm till pärm. Han tyckte helt enkelt inte om den, att den var seg och konstig och han tyckte inte alls om huvudkaraktären.  Jag förstår honom i det, och tycker ungefär samma. Språket är liksom det som räddar upp hela boken.
Älskade maken gav "Grace" betyget 2/5, men jag var lite snällare och tyckte den kunde förtjäna 3/5. Den var okej, men kanske inte så mycket mer än det.