"Hennes nya namn" av Elena Ferrante

I går utnämnde jag "Hennes nya namn", del 2 i Elena Ferrantes Neapelkvartett, till aprils bästa bok. Utan att ens ha skrivit om den. Rättar till det nu. Jag har läst ut en till bok i helgen, så den kommer nog upp imorgon.

Bildkälla Goodreads

"I hennes nya namn" tar vid ganska direkt där "Min fantastiska väninna" slutade. Det är en presentation av persongalleriet samt ett inledande kapitel som fungerar som en slags resumé, innan vi plockar upp tråden igen. Därför misstänker jag att hela serien är skriven som ett flöde av text och verkligen berättar om ett helt liv - eller två.

Anledningen till att bokens Elena satte sig ner och skrev ner den här berättelsen, var att hon inte ville att hennes väninna Lila skulle falla i glömska, när hon försökt utradera sig själv och försvunnit. Jag tycker dock mest att det här är Elenas berättelse, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är Elena som skriver. Lila är dock tätt invävd i Elenas liv, även när de är ifrån varandra påverkar de varandra. Det är en sorts symbios, men även en sorts parasiterande. Jag blir inte klok på vänskapen mellan Elena och Lila. Det är ömsom kärlek och ömsom hat. De sårar varandra ständigt, särskilt Lila har en tendens att trycka ner och såra Elena som får mig att tänka att om jag hade en sådan person i min vänskapskrets så skulle jag undvika denne som pesten. Det känns toxiskt, helt enkelt.

Bitvis är boken lite långtråkig, som en väldigt detaljerad sommar på Ischia där det kändes som att varje timme redogjordes för.
Jag är heller inte så förtjust i beskrivningar av sex, som mest förmedlar en lätt känsla av äckel. Det kan å andra sidan vara meningen.
Jag förfäras även över våldet, särskilt mot kvinnorna i boken. Det slås på döttrar, systrar, fruar och det beskrivs som så normaliserat. Nu var det säkert så i Neapel på 60-talet, men jag som vuxit upp i en tillvaro med icke-våld, tycker att det känns otäckt och störande. Här är det inget tal om att gå vid första slaget från sin man, för man är ändå van vid att få stryk av sin far och sina bröder. Som en uppfostransgrej. Och ve den karl som tittar fel på en av deeras kvinnor - det blir en knytnäve i ansiktet utan frågor.
Så är comorran en stor del i den här berättelsen, även om det är så fint invävt i historien att det knappast märks. Men pengarna måste ju komma från någonstans, och rädslan för vissa individer.

Jag gillade "Hennes nya namn" mer än den första boken, och det ska bli intressant att fortsätta följa både Elena och Lila. Mitt betyg på "Hennes nya namn" blev 4/5.