"Call me by your name" av André Aciman

Eftersom jag missade "Call me by your name" på bio så bestämde jag mig för att läsa boken medan jag väntar på dvd-släppet, när det nu blir. Och ja - jag är ganska bitter över att jag inte pallrade mig iväg och såg den, för min gissning är att den är fantastisk. Hur förklarar man annars de fyra Oscars-nomineringarna, bland annat bästa manliga huvudroll och bästa film?
Men nu var det inte filmen jag skulle skriva om utan boken. Som jag kastade mig över när den dök upp, och slukade på två dagar.

Bildkälla Goodreads

Elio är 17 år och spenderar sin sommar med att transkribera musik, spela tennis och umgås med sina vänner, särskilt Marzia. Varje sommar kommer en sommargäst på besök under 6 veckor, för att hjälpa Elios pappa med hans arbete och för att arbeta med sitt eget projekt. Den här sommaren är det Oliver som besöker den italienska kuststaden, och vänder upp och ner på Elios tillvaro. Elio finner snart att hans dagar kretsar kring tankar om Oliver, och mellan dem uppstår snart ett förhållande.

Var ska jag börja? Jag hade hoppats på att jag skulle älska "Call me by your name" lite mer än vad jag gjorde, faktiskt. Inte så att den på minsta lilla vis inte är en bra bok, för det är den, men det fattades något för att jag skulle bli riktigt, riktigt såld på den.
Jag känner mig lite som att jag snokar. Det känns som att läsa någons dagbok, och jag får ständigt en känsla av att boken måste vara självupplevd. Med andra ord känns den som att den är skriven väldigt nära hjärtat på författaren, och man förstår verkligen Elios inre kamp med vad som faktiskt är ett sexuellt uppvaknande.
Det här är heller ingen sockersöt berättelse, och vill man ha en sådan samt ett lyckligt slut så får man leta efter en annan bok. Det finns alldeles för många hinder för att Elio och Oliver ska kunna bli något mer än en semesterflirt - som adresser på olika kontinenter, en betydande åldersskillnad när en av dem fortfarande går i high school (för jag får intrycket av att denne amerikansk/italienske gosse går i amerikansk skola i varje fall) och den andre gått ut college och numera undervisar. Dessutom genomsyras boken av en känsla av viss homofobi, sådan som den i högsta grad var under 80-talet då boken utspelar sig. Även Elio har problem att acceptera att han skulle kunna vara sexuellt attraherad av Oliver, för det är liksom inte så "det är". Oliver vill dessutom till en början inte gå för långt, så att de inte ska ha "något att skämmas för". Som läsare kan jag tycka att det känns lite sorgligt.

En bestående känsla av boken var att jag tyckte den kändes ändlös. Som att den här sommaren som Elio berättar om kan sträcka sig vidare i eoner. Han kan börja berätta en sak, sväva ut i något annat, för att sedan återvända till det ursprungliga ämnet. På så sätt känns boken som en monolog, en berättelse utan egentlig början eller slut. En liten bit av livet som påverkat allt annat och därför är värd att berättas om. Å andra sidan finns det också stunder där Elio förlorar mig helt, och jag tappar tråden eller nästan känner mig lite dum. Det känns inte som en tonåring, utan som en vuxen man som berättar om en tonåring. Vilket det ju också är.
Även om jag slukade boken på två dagar vill jag inte kalla den lättläst. Jag lade ifrån mig den flera gånger för att låta handlingen sjunka in, eller fundera lite över det jag läst. I viss mån är den även rätt så explicit, kanske inte just i sexscenerna, utan mer i Elios fantasier. Och allt sådant är inte jättegulligt att läsa om, eller ens lite småsexigt.
När boken var slut satt jag ändå där med tårarna rinnande, för jag blev väldigt berörd. Och så ville jag så innerligt gärna ha Olivers röst också, för jag tror och hoppas att hans känslor för Elio var större än vad de kanske kan verka. Men det här är Elios bok, Elios berättelse, och i och med det är Oliver sekundär. En biroll i Elios liv, men en viktig sådan.

Mitt betyg på "Call me by your name" blev 4/5, men jag vajade på den där fyran och ville kanske ha den lite högre. Så en stark fyra, kan vi väl nöja oss med.

∾∾∾

"Do you really like to read that much?" she asked as we ambled our way casually in the dark toward the piazetta.
I looked at her as if she had asked me if I loved music, or bread or salted butter, or ripe fruit in the summertime. "Don't get me wrong," she said. "I like to read too. But I don't tell anyone." At last, I thought, someone who speaks the truth. I asked her why she didn't tell anyone. "I don't know..." This was more her way of asking me for time to think or to hedge before answering. "People who read are hiders. They hide who they are. People who hide don't always like who they are."
"Do you hide who you are?"
"Sometimes. Don't you?"
"Do I? I suppose." And then, contrary to my every impulse, I found myself stumbling into a question I might otherwise never have dared ask. "Do you hide from me?"
"No, not from you. Or maybe, yes, a bit."
"Like what?"
"You know exactly like what."
"Why do you say that?"
"Why? Because I think you can hurt me and I don't want to be hurt." Then she thought for a moment. "Not that you mean to hurt anyone, but because you're always changing your mind, always slipping, so no one knows where to find you."

∾∾∾