Några av de bästa souvenirerna jag köpt har varit böcker. "Matilda" är en sådan souvenir, som jag köpte för sisådär 30 år sedan vid en resa till Hastings, England. Jag har så klart läst den många gånger sedan dess, men nu var det ett tag sedan så jag kände att det var dags för en omläsning.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Matilda är ett åsidosatt barn i sin familj. De tittar helst på tv, spelar bingo och fifflar med sina begagnade bilar. Det är upp till Matilda att själv lära sig läsa och snart är hon en flitig besökare på den lilla stadens bibliotek.
När Matilda börjar skolan inser hennes lärare, Miss Honey, att Matilda är ett ytterst begåvat barn, men skolans rektor, Miss Trunchbull, struntar fullkomligt i det. Trunchbulls åsikt är att barn helst inte skulle finnas alls - då skulle världen, och hennes skola, vara mycket bättre platser att vistas på.
Matilda kommen en hemlighet på spåren, och med hjälp av en oanad förmåga försöker hon skapa en drägligare plats för dem hon håller av, och för sig själv.
Undrar just hur mycket inspiration J.K. Rowling hämtat från den här boken, både namn och vissa delar av handlingen känner jag igen från Harry Potter. Bland annat så behandlas Harry och Matilda på liknande sätt av de som ska kallas deras familj. Och med tanke på hur stundtals upprörd jag blev av hur Harry behandlades av Dursleys, är det kanske inte så konstigt att jag kommer på mig själv med att bli fly förbannad på Matildas föräldrar, men framför allt på Trunchbull. Jag vill liksom polisanmäla dem för barnmisshandel, för det är ju det som pågår i den här boken.
Det är så klart berättat på ett sätt som ska vara humoristiskt, och det är det också till viss del. Vuxna jag kan dock tycka att det inte alltid är roligt när barn blir upplyfta i öronen, eller svingade som släggor i sina flätor. Hade jag varit yngre hade jag antagligen tyckt att det där var jätteroligt. Och det är ju inte direkt till tanter i min ålder som boken vänder sig, utan snarare till nya läsare. Därmed inte sagt att inte vuxna kan uppskatta boken, för det gör jag och det har jag alltid gjort sedan första gången jag läste den - som ung vuxen. Det är bara det att jag läser in andra saker som vuxen, och det är ju det som är det fina i kråksången - en bok som håller över generationerna. Och där tycker jag att Roald Dahl ofta lyckas.
Boken är även rikligt illustrerad med Quentin Blakes underfundiga illustrationer, som tillför boken massor. Matildas spratt och påhitt blir extra tydliggjorda, och det riktigt lyser om karaktärerna vad de går för, både de snälla och de stygga. Bilderna ser nästintill skissartade ut, men ger personlighet åt karaktärerna med enkla medel.
"Matilda" är en trevlig bok att ha i samlingen, så där kommer den förbli. Mitt betyg blev 3,5/5.
