Jag tror att vissa delar av "Vaggvisa" är baserad på verkliga händelser, för brottet som begås i bokens inledande sidor känns väldigt likt ett brott begånget i New York för några år sedan. Nu är vi dock i Paris, och boken "Vaggvisa" är inte en true crime, inte ens en kriminalroman. Mer en psykologisk thriller, eller ett renodlat drama. Tragedi är det, hur som helst.
 |
| Bildkälla Goodreads |
När Myriam bestämmer sig för att återgå till jobbet som advokat, behöver hon och hennes man Paul snabbt hitta någon som passa deras barn. De kan inte tro på sin tur när de omgående hittar Louise, det är som att barnen väljer henne. Hon ställer upp på långa dagar, städar och lagar mat och gör sig snart oumbärlig för familjen.
Men ibland glimtar något mörkare fram. Ingen vill dock konfrontera barnflickan, utan tiden går och allt blir bara värre. Tills dess att något går sönder helt.
Det här är som sagt inte direkt en kriminalroman, även om ett allvarligt brott begås. Redan bokens första meningen låter oss förstå att allt det vi sedan kommer läsa är en resa mot något oundvikligt. Det kan inte bli något lyckligt slut, för slutet har redan hänt.
Och det är lite det som är behållningen med den här boken. Den är både snabb- och lättläst trots att det hela tiden vilar ett mörkt moln över texten. Det är en resa in i ett bräckligt psyke, som ett pussel av mardrömslika bilder som sakta byggs ihop (eller ganska snabbt då det är en kort bok). Brottet i sig kommer i skymundan, både hur det begåtts och efterspelet. Jag kan till viss del sakna det, men det är ju å andra sidan inte det boken handlar om. Det är snarare en bild av vad som kan driva en människa så till vansinnets brant. Hur tänker hon? På vilket sätt kan hon ha rättfärdigat sina handlingar? Den här boken ger en sådan förklaring, till något som inte låter sig förklaras.
Det är inte en bok att jubla över direkt, men den är onekligen fascinerande på sitt sätt. Jag gav "Vaggvisa" betyget 3,5/5.
Har du väldigt svårt för att läsa om barn som far illa, så är det här inte boken för dig.
