Plejaderna om "En katts resedagbok" av Hiro Arikawa

Hur ha bokcirkelträff under en pandemi när regionen har restriktioner och det är för kallt för att ses utomhus? Skype.
Träffen i söndags var alltså digital och avhandlades ovanligt fort. Det är något med hur effektiv en kan bli när en inte ses irl. Dock hann vi avhandla varandras mående, det därna viruset och så fick vi ses dagsfärska kattungar. Passande med tanke på avhandlad boks titel och huvudkaraktär.

Bildkälla Goodreads

Nana bor med sin husse Satoru i en liten lägenhet i Tokyo. En dag sätter de sig i husses skåpbil och ger sig ut på en resa, där de besöker gamla vänner till Satoru. När Nana förstår syftet med resan blir han förtvivlad, och gör vad han kan för att stoppa den.

Det här är en bok om vänskap, om ett liv och om kärleken mellan en katt och dennes människa. Boken berättas ur flera olika perspektiv, bland annat katten Nanas, och blir i slutändan ett porträtt av en person som har levt ett brokigt och till viss del kringflackande liv. Det var så pass att vi stundtals kunde känna att Satoru nästan var lite genomskinlig, en person som snabbt anpassade sig till andra för att vara till lags, men som även var mycket omtyckt av sina vänner. I viss mån kunde det bli tröttsamt, att Satoru liksom aldrig var sin egen. Han var en husse, en barndomsvän, en son, en systerson, ett rättsfall, och nästan självutplånande god och präktig.
Det var skilda meningar om hurivida det var trivsammast att läsa ur kattens perspektiv eller människorna. Efter bokens prolog, som berättas från Nanas perspektiv, tänkte jag mycket på bokan "Enzo och konsten att köra fort i regn" som helt berättas ur en hunds perspektiv, och undrade om det här skulle vara en japansk variant av den boken fast med en katt, och till viss del var den det. Det händer tråkiga saker i den här boken också, men också glädjefulla, som tur är.
Vissa av oss upplevde boken som en banalitet, och den fick kritik för att den var lite tunn innehållsmässigt och att språket inte var jättebra hela tiden. Nu vet vi inte om det beror på författaren eller översättningen, men språkligt önskade vi alltså lite mer kött på benen. Å andra sidan gjorde det raka språket att boken gick fort att komma in i, och den var väldigt lättläst. Den är ganska kort också, huruvida det ska anses vara ett plus eller inte.
På det personliga planet så träffade den här boken precis mitt i prick just nu. Jag var helt tagen av den och särskilt slutet var som en käftsmäll. Och visst är det så, att en bok kan upplevas på ett visst sätt beroende på var en är på det personliga planet med sina egna känslor och upplevelser just där och då. Och för mig var den drabbande. Jag grät och snorade i slutet så att jag gjorde slut på ett halvt paket näsdukar. Så...

Jag gav så klart det högsta betyget med min 4/5, för högst förutom det var 3 och som lägst var det 2. Plejadernas medelbetyg på "En katts resedagbok" blev 2,8/5.