"Piranesi" av Susanna Clarke

Med tanke på att jag inte var superduperförtjust i "Jonathan Strange & Mr Norrell" av Susanna Clarke, så var det kanske konstigt att jag var så pass sugen på att läsa hennes nya roman, "Piranesi", att jag inte ens hade tid att vänta tills den kom ut i något annat format än inbunden. Nu fick jag en väldigt vacker inbunden bok, så det gör inte så mycket. 

Bildkälla Goodreads

Piranesi bor i Huset. Kanske har han alltid gjort det. Som sällskap har han oändliga korridorer och rum, fyllda med statyer av alla de slag. Här finns havet i de lägre korridorerna och himlen med alla stjärnorna i de övre. Han besöker Husets döda och två gånger i veckan träffar han Den Andre, för att hjälpa denne i hans sökande efter Den Stora Kunskapen.
Piranesi för noggranna anteckningar i sina dagböcker, så att han kan hålla reda på viktiga saker - som stundande översvämningar och tidens gång. Så en dag upptäcker han spår efter ännu en människa, det står något skrivet på väggarna och golven i Huset. 

Jag hade fått för mig att den här boken skulle knyta an till "Jonathan Strange & Mr Norrell", att Huset skulle vara samma som besöktes i den boken. Det är det dock inte. Det här är en helt fristående liten bok, som med sina dryga 250 sidor gick ganska snabbt att läsa. 
Berättelsen i sig är dock bitvis förvirrande, men bilden klarnar så småningom. Det är lite som en mix av en saga och en kriminalroman. Stämningen i boken är liksom drömsk. 
Huset påminner mig om det som var med i "House of leaves" men också om "Slade house", med den stora skillnaden att det här huset inte har några baktankar eller stora hemligheter. Det är ett vänligt hus. 

"Piranesi" är en väldigt trevlig bekantskap, så här med facit i hand. Den är inte alls lika omständligt berättad som "Jonathan Strange & Mr Norrell", utan mer rak på sak i sitt berättande, även om Piranesi stundtals är en förvirrad berättare. Jag fastnar lite i hans synsätt, och det tycker jag är bevis på en fin berättelse.

Mitt betyg på "Piranesi" blev 4/5.