I original heter den här boken "Education: a memoir" och det är just precis vad det är. En persons memoarer - fram tills nu. Tara Westover föddes 1986, men när jag läser vissa delar av boken känns det väldigt avlägset, som att bokens händelser skulle ha skett på 1950- eller 60-talet, inte under 2000-talet..
 |
| Bildkälla Goodreads |
Tara växer upp i bergen i Idaho, som yngsta barnet i en syskonskara om sju. Hennes föräldrar är strikta mormoner, dessutom med en stor misstro mot Regeringen. Barnen tas tidigt ur skolan och familjen förbereder sig för världens undergång med att lagra mat, vapen, bränsle och ädelmetaller.
När hon är 15 år Bestämmer hon sig för att skaffa sig en utbildning, och med stor kämpaglöd lyckas hon komma in på BYU (Brigham Young University) endast 17 år gammal, utan att först ha gått ens en dag i vanlig skola.
Utbildningen leder henne vidare till nya upptäckter, och hon börjar inse att mycket av det hon trott varit sanningar kanske inte är det. Hennes nya erfarenheter leder henne både mot brytningar, men även mot försoningar. Mot en utbildning.
Jag hade hört så mycket fantastiska saker om "Allt jag fått lära mig" att jag nästen var lite rädd för att börja läsa den. Den där oron om att jag ska ha för högt ställda förväntningar och därför bli besviken. Det blev jag inte.
Texten är väldigt levandegjord och lätt att ta till sig, vilket är på både gott och ont. Mycket av det Tara Westover berättar om är nämligen sådant som känns väldigt jobbigt att läsa, och jag kommer på mig själv flera gånger med att sitta med ett bestört ansiktsuttryck under läsningens gång, främst då gällande familjens vägran att söka läkarvård även vid de mest fruktansvärda olyckor, och i hur Tara blir behandlad av sin bror. Övergreppen är många, både fysiska och mentala, och det är inte en bok som alltid är lätt att läsa, även om den är lättläst och lättillgänglig. Den kräver en del av sin läsare, helt enkelt. Tara Westover drar sig inte för att beskriva det hemska, men hon beskriver även kärleken - till familjen, till kyrkan, till naturen hon växer upp i. Hon beskriver även väldigt bra ambivalensen, att slitas mellan vad hon alltid trott och det nya hon fått lära sig. Vems sida ska hon stå på? Vad är hon beredd att offra?
Bokens handling har så klart inte stått oemotsagd av hennes familj. Viktigt är då att inse att det här är Taras berättelse, hennes minnen, och hennes vittnesmål som ett (brotts)offer. Självklart är dock endast hennes sida av berättelsen vi får oss berättad, men bokens handling är faktagranskad av utomstående part och berättelsen känns inte alls långsökt eller påhittad - snarare väldigt, väldigt trovärdig.
Mitt betyg på "Allt jag fått lära mig" blev 5/5. En av de bästa böckerna jag har läst i år.
