Vad jag vet så skrev Charlotte Brontë fyra romaner under sin levnad, samt en del prosa, noveller och några utkast som inte han bli något mer innan hennes död när hon var endast 38 år gammal. Nu när jag läst ut "Shirley" så har jag läst ut alla hennes (färdigställda) romaner och därmed nått ett av mina läsmål - det att läsa alla romaner som systrarna Brontë gav ut.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Robert Moore är fabriksägare i Yorkshire och illa omtyckt i regionen då han anses vara hänsynslös mot sina arbetare och bara bry sig om sina nya maskiner som gör att arbetare avskedas. I själva verket är han på ruinens brant och kämpar för att inte gå i konkurs, och för att återupprätta sitt familjenamn och släktens heder.
Hans avlägsna kusin Caroline besöker ofta hans hem, men då hon märker att Robert drar sig undan henne sluter hon sig alltmer inom sig själv. Hon lyckas dock bli god vän med Shirley Keeldar, en myndig arvtagerska som flyttat tillbaka till trakten efter att ha blivit uppfostrad hos sin farbror.
Oroligheter utspelar sig. England är i krig, upprorsmakare hotar fabriken och kvinnor som försöker leva sina liv blir tillbakahållna av män och hjärtats irrgångar.
Det tog lååång tid för mig att läsa ut boken. Vi kan skylla på bristande ork på grund av gråväder (blir så trött...), flera dagar med spänningshuvudvärk och att jag haft annat för mig, men den enkla sanningen är denna - jag tyckte inte värst bra om den.
Boken i skriven i någon sorts tredje person där författaren/berättaren ideligen bryter in och vänder sig direkt till mig med ett "Läsare!" och jag blir omåttligt störd på det. Den är också väldigt omständligt skriven, med långa passager som känns som att det bara faller ut i intet, samt ett något för rikt persongalleri. Är det verkligen nödvändigt för oss som läser att lära känna alla som bor i trakten? Känns inte som det. Bokens romanser, för så klart finns det sådana, hamnar massor i skymundan och känns mest hoprafsade på bokens sista 100 sidor eller så. Innan dess lider såklart våra hjältinnor av hjärtesorg, till och med så pass att de blir sjuka av det.
Titelns Shirley dyker dessutom upp väldigt sent i boken, vi hinner nästan halvvägs innan hon flyttar in på sitt ärvda familjegods. När hon dyker upp är hon dock en frisk fläkt som har en ny sin på kvinnans roll, och som tar fasta på sin roll som godsägare. I varje fall fram till slutet... Skulle jag ha gett boken dess titel hade jag valt "Caroline", för om det ens finns en huvudperson så är det hon som är den.
Annars känns det allra mest som en tårtbit av brittisk industrihistoria, och det finns verklighetsbaserade inslag vad gäller friställande av arbetare och attacker på fabriker och fabriksägare.
Så. Nix pix kakmix. "Shirley" uppskattade jag inte alls, och betyget blev 2/5. Charlotte Brontës sämsta roman i mitt tycke (bäst är så klart "Jane Eyre").
Kuriosa: Shirley var förr ett mansnamn, och det var på grund av den här boken som flickor började döpas till Shirley, och det är väl som ett kvinnonamn de flesta av oss uppfattar det idag.
