Jo det skulle vara något det. Att vi träffas utan att prata. Tjena mittbena liksom. Vi kacklar som tre hönshus när vi träffas. Men om boken vi snackar om heter "Utan ett ord" (av Linwood Barclay) så måste jag vitsa till det lite. Det är ungefär lag på det.
Hamnade ute i lantlig idyll hemma hos Å, där jag raskt konstaterade att det inte skulle räcka med endast en bit av den goda chokladkakan hon ställde framför mig. Ge hit liksom. Och sen te på det, som det ska vara.
Självklart pratade vi om ungefär en miljard saker som inte rörde boken. På väg hem kunde vi konstatera att det nästan är så att boken är en anledning att träffas och ha roligt. Jag är inte den enda som längtar till våra träffar. Det är kul att träffas hemma hos varandra, fika och prata några timmar. Självklart pratar vi om boken, men inte bara. Boken är anledningen, men att ses har blivit det viktiga.
Den här omgångens anledning var en deckare. Den handlar om ett mystiskt försvinnande.
När Cynthia vaknar på morgonen efter ett gräl med sina föräldrar, upptäcker hon att hennes mamma, pappa och bror är borta. 25 år senare medverkar hon i ett tv-program om olösta kriminalfall för att förhoppningsvis få en lösning på vad som hänt hennes familj. Och nya saker kommer fram - saker som kanske borde varit kvar i det förflutna.
Det första som slog oss var berättaren i boken. I den inledande prologen är det berättat i tredje person och vi hade kanske förväntat oss att det skulle fortsätta så, men det visade sig från och med det första kapitlet, att det var Cynthias make som var berättaren. Första person således, men kanske inte den man hade väntat sig. Man kunde ju tro att det skulle vara ur Cynthias synvinkel, även om man en bit in i boken förstår varför det är hennes man som är röst. Det var ingenting man hängde upp sig på dock, utan man vande sig snabbt, mer något man inledningsvis blev lite förvånad över.
Storyn var väldigt spännande. Det var helt klart en deckare i "bara ett kapitel till"-stil och den var mycket lättläst. Nästan lite för lättläst ibland. Jag fick en känsla av uppsats på gymnasiet. Lite taffligt språk, flöt liksom ovanpå på något sätt. Där kom frågan upp huruvida det var författarens fel eller översättarens, men känslan i texten tror jag nog att översättaren är oskyldigt till. Det kändes lite som att den hade behövt en omarbetning till innan den gick till tryck. Typ.
Sedan var väl kanske upplösningen inte direkt trovärdig om man säger så. Lite för osannolik, lite för konstlad och lite för många skurkar för att det skulle falla just den här läsecirkeln på läppen.
Det fattas betyg från två av våra deltagare, men i dagsläget ligger det på 2,8/5. En av oss var tyvärr sjuk och hon hyste inte direkt varma känslor för texten. Hon skickade nämligen med en 1:a i betyg och den drog ner hela medlet. Annars var det 3 eller 3,5 hela vägen.
Jag gav ursprungligen en 4:a i betyg, men under de veckor som gått sedan jag läste klart har jag sänkt mitt betyg till en trea. För även om jag tyckte det var en spännande story så var språket ganska så dåligt och upplösningen lite väl osannolik. Och en av karaktärerna var så motsägelsefull att det nästan blev larvigt, och det var en av de centrala karaktärerna i hela mysteriet. Så nä - det fick bli en sänkning.
Nästa gång träffas vi på Nobeldagen. Ett alternativt Nobelprisutdelande i litteratur kan man säga. Efter mycket vånda lyckades jag äntligen välja nästa bok. En kvinnlig variant på Dan Brown, med änglar! Danielle Trussoni heter författaren till "Angelologi - Änglarnas tecken". Den fikar vi oss igenom i december.
