Februarifavoriter

Helt klart kunde månaden ha slutat bättre för en trekker som yours truly. Jag började gråta igår kväll när jag fick höra att Leonard Nimoy, den ursprunglige Spock i Star Trek, hade avlidit. 
Det är ju ungefär motsatsen till favorit, men jag gör mitt bästa för att favorita till februari ändå, som jag brukar göra månadens sista dag.

Bildkälla tsquirrel
Leonard Nimoy 26/3 1931 - 27/2 2015

Födelsedagsbarn: En av bästisarna fyllde jämt och bjöd på kakkalas. Synd bara att jag hade sådan huvudvärk att jag nästan grät, men roligt ändå att få fira den kära Perny.

Bok/fic: Bästa utlästa bok är helt klart "The haunting of Hill House" av Shirley Jackson. Just nu har jag kommit av mig lite i mitt läsande, något jag måste råda bot på om inte annat så för att vi snart ska ha Plejad-träff igen.
Bästa fic får bli "It's Derek Hale wtf" av Bleepobleep, en soulmark/mate-au. Annars har läst om många av mina favoritfics den här månaden - både Klaine och Sterekfics.

Film: "12 years a slave". Har inte varit på bio den här månaden heller. Buhu...

Tv-program: Nu har jag funderat en stund, det får bli "Glee" som favorit den här månaden också. Särskilt som det hände bra saker för mina darlings. Serien har nu endast 4 avsnitt kvar och förra helgen wrappades hela alltet. Lea Michele behöll Finns football-tröja... 

Kläder: Skittråkigt att köpa nya behåar, men ack så nödvändigt. Roligare än så har jag inte haft det när det gäller klädshopping den här månaden. Tyvärr.

Nagellack: Vitgråa hololacket Nimbus från Smitten polish och blå/multikroma Sulley från Dance Legend.

Frisyr: Så himla blankt och fint och lockigt. No poo fortsätter och just nu går det himla bra, även om det fortfarande är en bit kvar innan håret har vant sig av med att inte bli söndertvättat.

Upptäckt: Tvätta håret med rågmjöl. Håret säger tack. Och jag bockar och niger och tackar Emma på bloggen Sminkan och Emma för tipset.

Extra speciell rolighet: Bokrea! Tjoho!

Populäraste blogginlägget: Inte alls överraskande så har mitt arga inlägg om Buffy the vampire slayer med namn "Buffy the ... whaaaaat?" fått flest träffar den här månaden. Perny har nämligen länkat till den i en debatt-tråd inne på någon grupp på Fejjan, som jag avtackat mig från att delta i, och det är därför kommentarerna av avstängda på det inlägget. Summa summarum var väl att jag har fel, även om man tycker att jag har rätt. 
Mer om det när jag sammanfattar säsong 4, som jag såg klart på igår.

FredagsFilmen: 12 years a slave

Dagens filmtips är ungefär så långt ifrån en myspysig popcornfilm man kan komma. När man ser "12 years a slave" är det bra att ha ett förstående sällskap, näsdukar och någon form av diskussion och/eller gosstund efteråt. För är man rättväxlad i pallet så mår man inte bra av att se den här filmen.

Ändå är den så oerhört vacker, fotot och natursceneriet är fantastiskt vackert - som en kontrast mot de fruktansvärda händelser vi får se. Steve McQueen är bra på det där, att måla det smutsiga, skitiga och hemska i vackra färger. 

Filmen belönades med tre Oscarsstatyetter förra året - bästa film, bästa manus baserat på förlaga och bästa kvinnliga biroll som välförtjänt gick till Lupita Nyong'o i rollen som Patsey.

Bildkälla New York Post

Solomon Northup är en fri svart man som lever med sin fru och deras två barn i New York. När Solomons fru reser bort några veckor bestämmer han sig för att följa med ett par män till Washington för att spela fiol och tjäna lite extra pengar. Männen kidnappar dock Solomon och säljer honom som slav. För Solomon börjar nu en 12 år lång kamp för att överleva och kunna återvända till sin familj.

Filmen är baserad på boken med samma namn av Solomon Northup och är alltså sann, och det är kanske det otäckaste i sig. Att en fri svart man helt enkelt kidnappades och såldes som slav i södern. Av titeln kan man ana att han lyckades bli fri, och han ägnade resten av sitt liv åt att hjälpa slavar att bli fria. Han dog på okänt sätt, troligtvis 1863.

Smarrigt snacks

Chips. Min absolut största last och något som jag ständigt försöker minska mitt intag av. Det går dåligt, kan vi väl säga. Ofta brukar jag välja popcorn som ett alternativ och det funkar hjälpligt. 

När älskade maken kom hem från jobbet förra veckan, ivrigt viftande på ett recept han fått av en arbetskamrat, på ett snacks som var så himla gott att han hade ätit av hennes tills han skämdes på ett ungefär, så var jag nyfiken - men skeptisk. Inget kan vara godare än mina oljekokta potatisskivor liksom. Det var det inte heller - men snudd på. 

Gott snacks

2 dl majsmjöl eller Maizena stärkelse, vi använde Maizena
1 dl solroskärnor
1 dl sesamfrön
1 dl pumpakärnor
½ dl linfrön
½ dl rapsolja
2,5 dl kokande vatten
flingsalt

Blanda alla torra ingredienser, utom saltet. Tillsätt olja och det kokande vattnet och rör om.
Bred ut så tunt som möjligt på bakplåtspapper och strö över flingsalt.
Baka av i 150 grader varm ugn i ungefär 45 minuter.
Låt det svalna på plåten, bryt i bitar och förvara i lufttät burk.

Säsongssammanfattning: Constantine, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Säsongssammanfattning eller seriesammanfattning - det är frågan. Den här serien hänger nämligen löst just nu och ingen vet om den får en andra säsong eller inte. Med tanke på den här säsongen stoppades efter 13 avsnitt ser det onekligen inte ljust ut.
Eftersom jag har fallit tämligen handlöst för den här serien så hoppas jag så klart på en fortsättning. Om inte annat så en liten avslutande en, så man får knyta ihop säcken runt det som just nu är olöst.

Serien "Constantine" är, precis som filmen med samma namn, baserad på serien Hellblazer. Den handlar om John Constantine som bekämpar demoner. Till sin hjälp har han vännen Chas som till synes är odödlig, den synska Zed som är på flykt från ett okänt förflutet och ängeln Manny som alltid dyker upp när John minst anar det.
En liten sammanfattning dårå - på första säsongen hoppas vi.

Bildkälla Screen rant

Favoritavsnitt: Jag tycker som sagt att den här serien har varit väldigt bra, och de flesta avsnitten har varit bra så det här blir inte lätt. Egentligen vill jag ha hela säsongen på den här listan. Jag gör ett försök...
1x04 "A fest of friends". En vän till John råkar släppa lös en väldigt hungrig demon och det enda sättet att stoppa demonen innebär ett stort offer.
1x07 "Blessed are the damned". Genom en av Zeds visioner hamnar hon och John i en liten stad där en präst plötsligt fått förmågan att hela. Frågan är bara om gåvan är god eller inte.
1x09 "The saint of last resorts: part 2". I ett försök att avvärja en attack frammanar John en demon som får besitta honom. Det blir dock svårt att fördriva demonen när John hamnar i ett mexikanskt fängelse.
1x11 "A whole world out there". Några universitetsstudenter lyckas hamna i en annan dimension där en mördare bestämmer verkligheten. När de börjar dö på mystiska sätt kallas John in av en gammal vän

Favoritkaraktär:  John Constantine. Tätt följd av Zed - mycket tätt.

Favoritpar: Inget! För det här är en serie som fokuserar på helt andra grejer. Som är mystiska och knasiga. Jag kan se tendenser till att något ska hända mellan John och Zed, men jag hoppas på inte där. Gillar deras lite syskongnabbiga vänskap så mycket att jag inte vill att den ska bli lovey dovey.

Bäst i säsongen: Jag gillade ganska så jättemycket när John lyssnade på Sex Pistols för att inte höra demonskivan i avsnitt 1x03 "The devils vinyl". Och sedan gillar jag överlag hur Matt Ryan porträtterar John Constantine. Lite lagom flippad sådär.

Värst i säsongen: Det värsta är ingenting som har hänt i serien, utan det värsta är att inte veta om det blir en fortsättning. Jag hoppas på det som sagt, men jag tänker inte hålla andan medan jag väntar. Senaste nytt på den fronten är att bolaget ska fatta ett beslut i maj. *håller tummarna*

Övriga kommentarer: Den här serien har lidit av sviktande tittarsiffror och jag hoppas innerligt att folk inte gav upp tittandet efter pilotavsnittet. För det var liksom sådär bra. Problemet där var att den kvinnliga motparten till John i det avsnittet, Liv, var ungefär lika spännande som en gråsten. Jag satt och häpnande över att Lucy Griffith var så fullkomligt usel i den rollen när hon ändå varit hyfsat bra som Eric Northmans syster Nora i "True blood". Tog hon ut hela sin talang där eller vad? Som tur är var Liv bara med i första avsnittet och från och med avsnitt två blev det mer spännande när Zed äntrade scenen. 
Så om ni tittat på piloten, och sedan gav upp - ge Constantine en chans till. Och skulle det inte bli en fortsättning så avslutas det inte alltför cliffhangerigt. Bara lite granna. 

I'd paint my body until all my skin was gone-Dagens

Låt: "I woke up in a car" med Something corporate.
Outfit: Jeans och prickig t-shirt från HochM, grå tjöja från Rut and circle.
Smink: BB creme från Garnier, ögonbrynsgel från Model co, blusher från So Susan, ögonskuggor från HochM och Sleek, grön ögonpenna från IsaDora, mascara från JellyPongpong, läppstift från Idun minerals.
Nagellack: Inget alls. Har svårt att bestämma mig för vad jag vill ha nämligen. 
Frisyr: Inbakad sidofläta.
Doft: Amber and vanilla från HochM.
Smycke: Triskeleörhängen i trä från Etsy shopen SaltedMelon. Kanske en aning Teen Wolf kanske...
Klocka: Randiga Lambrettan.
Fika: Kaffe och lördagsgodis.
Middag: Entrecote med pommes frites och sallad och rödvinssås.
Pryl: Korntång.
Sysselsättning: Jobbelijobb. Handla. Fangirla över "Glee".
Träning: Nix pix kakmix.
Kvällsnöje: Gosa.
Dagens ord: Mer ett läte. Liksom ljudet av en flock valar blandat med ohmygodohmygodohmygod!
Att tillägga: Grattis så himla mycket till vännen M och brorsdottern L.

FredagsFilmen: The wrestler

En inte direkt upplyftande film den här veckan i form av "The wrestler". Filmen som kallades för Mickey Rourkes come back, och det här är verkligen hans film - det är inte många minuter han inte är i bild.

Den har nästan en lite dokumentär känsla, som åskådare följer man liksom efter Randy och kollar vad han har för sig. När han är uppe i ringen, super till på en strippklubb, försöker försonas med sin dotter, är på jobbet. Och stundtals känns det lite som att man tränger sig på, det känns så pass intimt att man nästan känner doften av svettiga trikåer och blod.

Bildkälla 

Randy "The Ram" Robinson är ett välbekant ansikte i wrestlingringen. Hans storhetstid var dock för 20 år sedan, och nu krävs det lite mer än några minuter i ringen för att få det att gå ihop.
Efter en match drabbas Randy av hjärtproblem och omvärderar sitt liv, men livet utanför ringen är inte så enkelt som han hade hoppats.

Det här är en väldigt bra film. Bör ses helt enkelt. Mickey Rourke är som skapt för den här rollen och han spelar Randy så stämninsfullt och kärleksfullt att det gör lite ont i hjärtat. Det här är inte en film att bli glad av, då får man leta vidare. "The wrestler" är lite skitig och tragisk och man känner både sympati för och avsky gentemot Randy. En sådan där film där jag satt tyst en bra stund efter att eftertexterna rullat klart och bara tittade ut genom fönstret. För vad kan man annars göra?

Buffy the ... whaaaaat?

Just nu ångrar jag att jag gav mig på säsong fyra av "Buffy" utan att rensa gommen med en annan serie däremellan. Jag är bara fyra avsnitt in och redan så superirriterad att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen.
Och grejen är ju den att om jag inte hade blivit matad med att jag verkligen hade missat något med den här serien, en riktigt bra kvinnlig hjältinna och en fantastisk feministisk förebild - om jag inte hade hört detta ungefär en miljard gånger så hade jag inte varit irriterad ett dugg. Troligen hade jag snarare varit ganska road och låtit det hela passera som en del av tidens tand. Men när man påstår att det här är en feministisk serie och den får nya fans hela tiden, av det slag som inte är 40+ och fattar bättre, då blir jag lite mörkrädd. För det här är inte ett dugg feministiskt, om man bortser från att det är en kvinna - vit och blond och kristen så klart - i huvudrollen.

"No offence, but you kinda fight like a girl." Sagt av en kvinnlig vampyr till Buffy. Och här vet ju alla att det där "no offence" är just precis det. Det här är menat som en förolämpning, för det vet ju alla att göra vad som helst "som en tjej" är fel och fjantigt. För det har vi fått lära oss. Från det vi var riktigt små. Och när vampyrtjejen säger till Buffy att Buffy slåss som en tjej så menar hon inte att Buffy slåss som en tjej för att hon är en tjej, utan hon menar att hon slåss dåligt. För det är fel att göra något som en tjej.

"I'm so gonna be the girl here and say..." börjar Xander ett samtal med Anya för att förklara att det är bra med känslor inblandade om man har sex. För det vet ju alla att det bara är tjejer som bryr sig om sådant som känslor i samband med sex. Eller annat. Känslor är kvinnligt och kanske inte alltid helt okej. Självklart har han sex med Anya ändå. Vilken man skulle inte ha det? Liksom?

Buffy ligger med Parker och blir dumpad efteråt för "det här var ju bara lite skojigt tidsfördriv, eller hur?" Och istället för att med rätta bli riktigt jävla arg på Parker, när hon kommer på honom med att dra samma repliker för en ny tjej, och lappa till honom i sann slayer-anda, så letar hon fel på sig själv. Så klart. För det vet vi ju - att om killen inte är intresserad så är det för att det är något fel på tjejen. Precis som det var fel på Buffy när hon inte var intresserad av Xander i säsong 1.

Alltså - jag börjar tro att jag är dum i huvudet här. Det här har jag alltså sett i de fyra första avsnitten på fjärde säsongen av Buffy. Tre redigt problematiska grejer som verkligen inte är feministiska ett dugg - snarare riktigt tråkigt sexistiska. Internalized misogyny - som man säger over there. Finns det något bra svenskt uttryck? Inrotat kvinnoförtryck är det närmaste jag kan komma på.

Men jag fortsätter väl titta - for science!

Bildkälla Fanpop
Nämen vad säger ni? Superfeministiskt va?

Can you feel my love-Dagens

Ja. Jag gör en ful min. Because why not?

Låt: "Geronimo" med Sheppard. ar varit förföljd av den låten idag. Kunde varit värre - kunde varit en dålig låt.
Outfit: Svarta leggins från HochM, svartvit klänning från Monki, kofta från Vila, förkläde ärvt av min farmor.
Smink: Inget.
Nagellack: Candy crush från HochM. 
Frisyr: Green hair don't care.
Doft: Apolivas kroppsolja med argan- och mandelolja. Luktar precis som en vaniljparfym jag hade för en herrans massa år sedan.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Hehe. Jag har idag "stulit" älskade makens Revue Thommen Cricket som han funderade på att börja använda igen. Mohahaha!
Fika: Te och semla. Så klart. Min var med vaniljkräm och blandad grädde och mandelmassa.
Middag: Potatissoppa med ostknäcke.
Pryl: Gosig filt.
Sysselsättning: Semmeljakt. Orka baka egna.
Träning: Nope.
Kvällsnöje: Tv.
Dagens ord: "Jag har tråååååååååkigt." Sportlovslediga barn hemma...
Att tillägga: Årets första "Dagens" minsann! Har ni saknat? Y/N

Soundtrack of my life

Jack's Mannequin - Release me

I've been running such a long time

I've been hiding from the truth

I've been battered, been broken, been buried

Now I'm death proof, death proof

And I've been known to take a big chance

But I can't waste another shot at redemption

I'm ready don't let let me go passing through the wrong hands, wrong hands

My confidence is in crisis mode, your fingertips well they know the code

Release me

And take another piece of me and there won't be another left

C'mon release me, release me take another piece of me

And there won't be another left unless you let go, unless you let go

I've been waiting for the sun to shine

Another winter ends, the winter's starting over

We met beside a land mine waiting for the wind to blow

Now I'm in trouble with these friends of mine

A change was in my blood, I lost my sense of direction

I dragged us to the bright light, life was like a TV show

My fuse is set, I'm pressing go, your match is lit but it's burning slow

Release me

And take another piece of me and there won't be another left

C'mon release me, release me take another piece of me

And there won't be another left unless you let go, unless you let go

I'll be nothing but sand falling down through your fingers to the ground below

Through your fingers to the ground below

Yeah I've been running, I've been running

I've been running such a long time

Release me

And take another piece of me and there won't be another left

Try to believe me

Release me take another piece of me

And there won't be another left unless you let go

Unless you let go

Säsongssammanfattning: Buffy the vampire slayer, säsong 3

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Operation "Mrs Data är jävligt envis" fortsätter. För nu har jag bestämt mig för att se alla säsonger av Buffy - på grund av envishet och i närmast vetenskapligt syfte. För jag fattar fortfarande inte vad allt ståhej är runt den här serien. Kanske att man måste ha sett den när den kom för att fatta grejen, för det här är ju inte vidare värst bra alltså. Aningen bättre men inte så att det går upp en talgdank för your's truly.
Massor med sådana där klyschor man gärna stoppar in i film och tv för att vara lite övertydliga. Och fullt med fördomsfulla små kommentarer a la "du skrek som en tjej och det är dåligt för det är dåligt att vara tjej."
Däremot så kan jag se hur den här serien påverkat annat i samma genre. Bland annat har jag kunnat dra paralleller till "Supernatural", "True blood" och "Teen wolf". Och det är på grund av det jag fortsätter titta för nu är jag nyfiken.
Vi sammanfattar väl så får vi se hur långrandig jag blir under vissa punkter.

Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: Det var en jämn säsong det här, men jag kanske hittade ett par detaljer som utgjorde någon sorts favoriter.
3x8 "Lovers walk". Spike kommer tillbaka och kidnappar Willow så att hon ska hjälpa honom med en trollformel så att Drusilla ska älska honom igen. Bra enbart för att Spike är Spike och en full Spike är rolig.
3x21 "Graduation day, part 1". I ett försök att få Buffy att tänka på annat beordrar borgmästaren Faith att förgifta Angel. Slayerfight är rätt så underhållande.

Favoritkaraktär:  Eh...? Willow? 

Favoritpar: Eh...? Willow och Oz?

Bäst i säsongen: Jag ser färgade skådespelare! Tjoho! Sedan att de bara går förbi i korridorena i skolan, blir dödade eller är stygga vampyrer är kanske inte direkt överraskande.

Värst i säsongen: I de avsnitt där Willow är en stygging sitter jag med skämskudden över hennes outfit. Vems idé var det att stoppa in Alyson Hanigans taniga kropp i en för stor läderkorsett och pula ner ett par melittafilter i den? 

Bildkälla Fanpop

Övriga kommentarer:  Lider alla skådespelarna av kronisk förkylning? För det är ett himla snörvlande och sniffande. Och det där "tafatta" stammandet hela tiden är inte ett dugg gulligt eller charmerande - bara störigt.
Sedan dyker det upp ännu en slayer, den här säsongen också, i form av Faith. Gissa nu vem som blir en stygging - blondinen eller brunetten? Just det. *gäsp*

FredagsFilmen: Lucy

Dagens filmtips blir kort, för den här filmen är inte lång. Numera är man van vis att filmerna är så långa att man hinner äta upp hela sin gigantiska popcornlåda när man är på bio, och kanske önska att filmen skulle ha kisspaus mitt i någonstans. 

Med "Lucy" uppstod inte det problemen - eller jo, popcornen tog slut. Till och med så var vi lite smått snopna när eftertexterna började rulla efter 1 timme och 20 minuter. Fast det var underhållande 80 minuter i varje fall. Blir gärna det när Luc Besson regisserar sitt eget manus.

Bildkälla Lucymovieintl

Lucy har blivit lurad av sin pojkvän att leverera en väska till Mr. Jang. Han visar sig vara en synnerligen otrevlig typ som kidnappar Lucy och opererar in en stor mängd av en ny syntetisk drog i henne, i syfte att använda henne till drogsmuggling. Hon blir dock misshandlad så illa att påsen med drogen spricker och läcker ut i hennes kropp.
En biverkan av detta är att hon plötsligt får tillgång till att använda mer av sin hjärnkapacitet. I stället för de normala 10% av hjärnan använder Lucy nu 15% och siffran är hela tiden ökande. Men nu är det ju inte meningen att människan ska använda mer av sin hjärna...

Ont om inspiration är det gott om

Nu när jag inte längre uppdaterar varje dag så blir det tyst ibland. Som den här veckan när jag känner mig oerhört oinspirerad.
Hade en tvådagarsmigrän som hade sitt ursprung i en underbar solig promenad. Bara för att jag glömde solglasögonen och spenderade prommisen med rinnande, bländade ögon som ville hoppa ut i huvudet på mig och gömma sig i skogen. Hur man vet att man har ljuskänsliga ögon avdelning 1.
Annars spenderar jag mest min tid med att läsa, titta på "Buffy" - for science - och mitt nya filmprojekt där jag försöker se två nya filmer i veckan. Bland annat betar jag av de inspelade filmerna på vår box eftersom vi ska byta box. Vilket betyder att jag kommer förlora min inspelning av "The haunting". Faaaaaaan....

Och jag kan kanske till och med ha sett en eller annan film att skriva om. Imorgon. Fredagar är filmdagar.

Nu dusch. Sedan "How to get away with murder".

Solig promenad

Jag är ute och går en hel del promenader just nu. Bland annat hjälper jag älskade makens faster att gå ut med hennes schnauzer-herrar ett par gånger i veckan, samt att jag försöker klämma in ett par svängar själv och så försöker jag och älskade maken återintroducera söndagspromenaderna hos våra barn. Så att de inte bara sitter och glor på en datorskärm hela dagarna. Så där populärt, men numera ganska gnällfritt.

Igår fick vi med alla barnen och oss själv på en promenad längs med Svartån. Solen sken, det var halt och vi såg iskonstverk som bara naturen själv kan skapa. 

Bildspam följer.

Snabbläsning av "The haunting of Hill House"

Det är mycket tv och böcker på lilla bloggen just nu. Det beror på att jag just nu mest läser och tittar på tv. Ligger i soffan och kvider med lite mysig falsk ischias. O happy days...

När man dessutom klämmer iväg en bok på bara en dag så kommer bokskriverierna tätt. Jag blev förvånad själv att jag lyckades läsa Shirley Jacksons roman "The hauntning of Hill House" på så kort tid, men samtidigt lite glad för då kunde jag pricka av punkten "A book you can finish in a day" på min läsutmaning.

Den här boken ligger till grund för en av mina favoritfilmer, "The haunting". Och jag menar den utomordentliga filmen från 1963 och inte den fullkomligt usla remaken från 1999 - den brukar jag låtsas om som att den inte finns och att jag aldrig har sett. 

"The haunting" har jag sett 20+ gånger sedan mina tweenår och jag  tycker fortfarande att den är så där härligt ruggig. Jag har så klart länge velat läsa boken som filmen är baserad på och ja - den är ruggig den med. Och jag ser hela tiden filmklipp framför mig när jag läser för det här är väldigt väl adapterat. Bara en sak från boken som uteslutits och gjorts om i filmen. Det går ner i minsta detalj så att rader i boken återfinns som repliker i filmen, särskilt gäller det Eleanors tankar.

Bildkälla AdLibris

Doktor Montague forskar i det ockulta och han hoppas på att med hjälp av några inbjudna gäster kunna bevisa att Hill House är ett spökhus. De flesta av kandidaterna droppar av, men till Hill Hose kommer i varje fall den frispråkiga Theodora och den försynta Eleaonor, båda med klärvojanta upplevelser i sitt förflutna. Luke, som är arvtagare till huset, deltar också i upplevelserna.
Ganska snart börjar  de märka hur konstigt huset är. Det har konstiga vinklar, vrår och proportioner, är svårt att hitta i och dörrar kan aldrig lämnas öppna för de glider alltid igen. Och på nätterna hörs höga knackningar i väggarna och något verkar försöka ta sig in i rummen. En aning om att det inte rör sig om spöken väcks snart, kanske är det snarare huset i sig som inte är friskt.

Shirley Jackson har gjort sig ett namn inom skräckgenren, och bland annat min favorit Stephen King har nämnt hennes böcker i ett par böcker. Och jag förstår varför hon räknas bland de klassiska skräckförfattarna med endast en av hennes böcker under bältet. För här byggs det långsamt och nästan omärkligt upp en rätt så ruggig stämning. Med ganska enkla medel dessutom. Jag får rysningar av vissa stycken i texten, om jag ska vara ärlig, och då är ändå det här en för mig välbekant berättelse.
Jag gav den 4/5 i betyg. Och filmen är lika bra som boken - kanske en aning bättre. Det ni!

No live organism can continue for long to exist sanely under conditions of absolute reality; even larks and katydids are supposed, by some, to dream. Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; it had stood so for eighty years and might stand for eigthy more. Within, walls continued upright, bricks met neatly,floors were firm and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.

Säsongssammanfattning: My mad fat diary, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det är trevligt som tusan när man lyckas ta reda på att "My mad fat diary" visst det kommer få en fortsättning. Det blev bestämt i slutet av förra året, så när den dyker upp är det ungefär ingen som vet i dagsläget, men säsong 3 är alltså i faggorna! Jippi!
Å andra sidan hade jag inte blivit alltför upprörd om det hade varit slut för alltid nu, för det slutade riktigt bra. Hela säsong två var annars ett söndrande av det som byggts upp i säsong ett, med en rejäl dos försoning i sista avsnittet.

På listan över saker som kan verka triggande i den här serien tillkommer den här gången mobbing och homofobi.

Bildkälla DigitalSpy

Favoritavsnitt: 2x3 "Girls". Rae får chansen att umgås med Chloes nya klick av populära tjejer. Hon märker dock att hon ändrar alltför mycket på sig själv för att passa in. Chloe visar sig från sin bästa sida och Rae gör något hon inte vågat göra på länge.
2x6 "Not I". När Chloe försvinner får Rae tag på hennes dagbok som hon läser. Vad hon läser där får henne att se på sig själv på ett nytt sätt. Kanske har allt inte hänt som hon minns det alla gånger.
2x7 "Glue". Om man sitter och grinar sig igenom ett avsnitt vet man att det är bra. Rae får ett viktigt genombrott i terapin som gör att hon kan ta till sig och hjälpa andra. Underbart avslut på säsongen, men som tur var inte på serien. Jag känner dock att jag kan vänta.

Favoritkaraktär:  Rae. 

Favoritpar: Rae och Finn. Shipparen i mig var inte glad över hur avsnitt två slutade, men glad som en lärka när säsongen var slut.

Bäst i säsongen: Skådespelarna! Det är så fantastiskt välspelat hela tiden. Särskilt som man verkligen inte alltid tycker om vad de gör och säger. Karaktärerna tillåts ha fel och brister, precis som i verkligheten alltså.

Värst i säsongen: Man outar för fan inte någon! Jävlar vad arg jag var på Rae där!

Övriga kommentarer: Musiken fortsätter att vara superb. Oftast 90-talet när det var som bäst, med ett och annat felsteg, i mina öron. Rae har bra musiksmak methinks.

Plundrarna

I höstas var älskade maken iväg på en konferens för arkivarier, för han är en sådan. Konferensens avslutande föredrag hölls av författaren Anders Rydell som berättade om sin bok "Plundrarna" och arbetet med de kommande delarna i en planerad trilogi om Europas förlorade kulturskatter. Till älskade makens stora förtret hade han inte kontanter på sig så han kunde förvärva ett signerat exemplar av "Plundrarna", men på väg till tåget slank han in på en bokhandel och köpte boken. Och nu har vi båda läst den.

Bildkälla AdLibris

"Plundrarna" ger en inblick i och förståelse av nazisternas ideologi och tanke bakom att bedriva sin omfattande plundring av konstskatter, och hur denna påverkar händelser på konstmarknaden än i våra dagar. Boken är mycket intressant och både jag och älskade maken fann den vara fängslande. Det har förekommit fler än tre samtal om händelser i den här boken och andra världskriget i stort. För egen del hade jag dessutom stor nytta av att sitta med datorn på och googla fram några av de konstverk som det berättades lite mer ingående om.
Och det är ganska skrämmande att inse att tanken bakom plundringen inte enbart var att samla artefakter till ett gigantiskt museum, utan även att utplåna hela den judiska kulturen samt att förstöra och förringa den konst som inte ansågs vara tysk nog. Eller som jag såg det - en sorts "det här förstår jag inte alltså kan ingen annan heller få förstå det". Ganska tråkigt då att den som bedömde konsten skulle vara en man som två gånger blivit nekad inträde på konstakademin i Wien, något Hitler för övrigt alltid klandrade staden för.
Det hände kanske en och annan gång att jag ilsket utbrast i ett "De där nazisterna var för fan dumma i huvudet!" Något som så klart inte var någon direkt nyhet, men insikterna om exakt hur illa det stod till stod som de berömda spöna i backen.

När älskade maken och jag ger betyg på den här boken hamnar hans på 4/5 och mitt på 3/5. Så är han mer intresserad av historia än vad jag är också. Jag vill däremot väldigt gärna läsa resten av böckerna. För det här är spännande, skrämmande, intressant och tankeväckande. Och alldeles sant.

Den stulna nazikonsten har blivit föremål för en av konstvärldens mest infekterade, och långdragna, konflikter. En konflikt som gett upphov till proteststormar, nationella identitetskriser och decennielånga rättstvister över hela världen. I centrum för denna konflikt står konstverk värda miljarder, diplomatiska kriser, mörkläggningsskandaler och ättlingar till nazismens offer som slåss för att återfå förlorade mästerverk. Adolf Hitlers museum gick under med Tredje riket, men arvet har fortsatt att hemsöka konstvärlden.

Säsongssammanfattning: My mad fat diary, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Jag har börjat titta på en ny serie igen. Som jag förstått det så har "My mad fat diary" enbart två säsonger och är avslutad. Sammanlagt 13 avsnitt som går snabbt att titta på. 

Och jag är lite kär faktiskt, mest av allt i huvudkaraktären Rae, men självklart i hela rasket. 

Serien tar sin avstamp i att Rae skrivs ut från den psykriatiska avdelning där hon spenderat fyra månader efter ett sjävmordsförsök. Hon ska dock fortsätta med terapi, och hon fortsätter träffa de vänner hon skaffat på avdelningen. 

Hon har ett komplicerat förhållande till sin mamma och till bästa vännen Chloe, som under Raes frånvaro skaffat sig en ny klick med vänner. Mamman har sagt att Rae befunnit sig i Frankrike och Rae får bekymmer med att dölja vad som verkligen hänt och att balansera sitt liv med två olika vänskapsklickar, mamman och hennes nya pojkvän och den terapi hon fortsatt ska gå på.

Serien bygger på en bok av en författare med samma namn som vår huvudroll, så jag gissar att det här bygger på verkliga händelser. Den utspelar sig i Lincolnshire i England 1996.

Bildkälla Nerd femme dialouge

Favoritavsnitt: 1x3 "Ladies and gentlemen". Rae och Chloe blir osams men när Chloe råkar i knipa ställer Rae ändå upp för henne. Precis när Rae erkänner var hon verkligen var de där månaderna, så sviker Chloe henne igen.
1x6 "It's a wonderful Rae: part 2". Rae känner att hon förlorar alla sina förtrogna och även att hennes svek mot Tix är för stort för att bära. Hon bestämmer sig för att göra något drastiskt samma dag som hennes mamma gifter sig. Hjälpen kommer dock från oväntat håll.

Favoritkaraktär:  Rae. Så självklart. Härligt komplex karaktär som kämpar så innerligt med sig själv och alla sina demoner.

Favoritpar: Ska bli intressant att se vad som händer mellan Rae och Finn nästa säsong. Jag gillade att det var en ganska lång build up på dem och att de först blev vänner och lärde känna varandra bättre, innan de erkände sina känslor.

Bäst i säsongen: Att det här är så verkligt in i minsta detalj. Så här minns jag att jag var som tonåring, så här skrev jag i min dagbok. Och musiken är fantastisk. Nostalgitrippar så det står härligt till, även om allt så klart inte är bra. Jag har aldrig gillat Oasis till exempel, ett band som förekommer flitigt.

Värst i säsongen: Ibland blir jag så arg på Chloe! Hon är så förbonkat egenkär att jag stundtals får lust att lappa till henne. Som att hon har mage att bli sur på Rae för saker hon läser i Raes dagbok. Alltså ursäkta mig - du läser någons privata tankar och innersta hemligheter och blir arg över vad du läser? Som att det värsta här inte är att du läst någons dagbok!?! Fast samtidigt är Chloe väldigt rar mot Rae. Stundtals. Men ofta en satmara. Som ni märker - en komplex karaktär. Bra manus och bra regi och bra skådespeleri. Från samtliga, may I add.

Övriga kommentarer: Jag kan känna att det var bra att jag väntade med att se den här serien tills nu, den har funnits på min radar ett bra tag. Hade jag sett den förra året hade jag kanske inte riktigt fixat den eftersom jag var ganska bra under isen själv då. 
Jag ber alltså att få varna för vissa element som kan vara triggande: ätstörningar, självskadebeteende, panikattacker, självmordsförsök.