Odlingsglädje

Egentligen är det här med hus och trädgård kanske lite bortkastat på mig. Jag gillar huset, men jag har haft väldigt svårt att gilla vår trädgård. En som däremot älskar allt vad trädgård heter, så pass att hon funderar på att utbilda sig inom sagda intresse, är dottern E. Och så flyttar ifrån oss! No worries, så länge hon inte har en egen trädgård är vår hennes kolonilott, och under tiden hon inte har egen trädgård hjälper jon dessutom oss att fixa till vår trädgård till en lättskött en, med mycket perenner, egna rum och även en köksträdgård. Och det är väl kanske just det där som är roligast - att odla något som går att stoppa i magen.
De senaste veckorna har vi sålunda satt potatis, bönor och ärter (som jag misstänker blivit uppätna till stor del av duvor. Vi har även massor av vitlök, och kryddväxter i form av basilika, dill, persilja, gräslök och salvia. Dessutom sallat, gurka, tomat olika chilisorter, paprika, kronärtskocka och skruvhalspumpa. 
Lägg också till det som redan fanns i trädgården när vi flyttade in - rabarber, hallon, vinbär, både röda och svart, och äpplen. Plommonträdet har vi planterat själva. På önskelistan står björnbär och körsbär.
Tycker jag det är kul? Fortfarande nej, inte värst. Men att få skörda, och äta - det är roligt det! Och att se vår trädgård gå från en stor gräsmatta till odlingsbäddar, rabatter och mysiga uterum. Ibland är det bra att de gröna fingrarna finns någonstans i familjen.

Bildkälla Bellantoni landscape
Så klart inte en del av min trädgård. I wish.

FredagsFilmen: Crazy rich asians

Pingst är här, och bröllopsklockor klämtar över hela landet. Så jag tänkte, varför inte en romantisk film som FredagsFilm idag?
"Crazy rich asians" är inte en ny film, den kom redan 2018 och jag har vid det här laget sett den två gånger. Filmen är baserad på den första boken i en trilogi av Kevin Kwan. Jag har inte läst dem, men av någon mystisk anledning ligger de i min milslånga önskelista på Adlibris.

Bildkälla Medium

Rachel är en kinesisk-amerikansk professor i ekonomi som växt upp med sin mamma i New York. Nu har hon blivit bjuden av sin pojkvän Nick till hans hemstad Singapore, för att närvara vid en av Nicks vänners bröllop, och även för att träffa Nicks familj.
Hon visste dock inte hela sanningen om Nick. Som att hans familj är en av de rikaste i Singapore, och att Nick själv är en av Asiens mest eftertraktade ungkarlar. 

Eftersom jag redan erkänt att jag sett den här två gånger, så förstår ni att jag gillar den. Romantiska komedier är min tekopp, och jag gillar starkt den annorlunda infallsvinkeln på den här filmen. Det hade varit lätt att göra Rachel vit, och göra det här till en total kulturkrocksfilm. Jag uppskattar att Rachel inte får kämpa på grund av sin hudfärg, helt enkelt.
Jag är dessutom väldigt förtjust i Michelle Yeoh, och även om hon inte är helt snäll i den här filmen är hon ändå en fröjd att skåda. Trots att hon inte kickar rumpa en enda gång. De har även lyckats hitta en i övrigt fin skådespelarensemble, ner i birollerna. 
Finns att streamy på Netflix.

"I kissed Shara Wheeler" av Casey McQuiston

För några år sedan läste jag och älskade Casey McQuistons debutroman "Red, white and royal blue". Uppföljaren "One last stop" tyckte jag däremot inte så värst mycket om, så förväntningarna var ganska låga när jag gav mig på den tredje boken - "I kissed Shara Wheeler". Ångrar inte att jag läste den.

Bildkälla The StoryGraph

I fyra år har Chloe Green kämpat mot samma mål, att bli den som håller avslutningsklassens tal när det är dags att sluta high school. Efter att hennes mammor flyttat från Kalifornien till Alabama har Cloe fått kämpa för att passa in på Willowgrove Christian Academy, vilket inte varit lätt. Som sin främsta rival har hon dessutom rektorns perfekta dotter, Shara Wheeler.
En dag kysser Shara Chloe, för att sedan försvinna. Men Chloe är inte den enda som blivit kysst av Shara. Där finns Sharas pojkvän Smith, stjärna i skolans fotbollslag, och Sharas trulige granne Rory, som håller hårt fast i sin bad boy-image. De tre kastas in i en gemensam jakt för att finna Shara, och Shara har varit generös med ledtrådarna. Frågan är bara var hon är? Och varför hon valde att försvinna samma kväll som avslutningsbalen.

Den här boken utspelar sig i den fiktiva staden False Beach i Alabama, mitt i det konservativa bibelbältet. Chloes kristna skola, där även dans anses vara en synd, lär vara en av de platser där den här boken skulle bli bannlyst. Något som författaren var väl medveten om och beredd på. Hen skrev den ändå. För att det är en berättelse värd att höras, och handlar om människor som förtjänar att bli sedda.
Boken är bitvis riktigt rolig, men det ligger allvarliga saker under ytan som liksom aldrig lämnar vare mig som läser eller personerna jag läser om. Det finns mycket att ta hänsyn till, och det ansvar som läggs på Chloe och hennes kamrater är ledsamt att se.
Med det sagt undrar jag under läsningens gång om inte det är så att merparten av skolans elever är i garderoben, och de försiktigt börjar glänta på dörren. Eller är det bara de som Chole träffar på. För det känns som att alla omkring henne är gay, bi, ickebinär eller någon annan HBTQI+ tillhörighet. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot det och de behöver all representation de kan få, men jag kan inte se en enda straight karaktär, förutom en och annan förälder. Eller jo - två. Men de har knappast någon huvudroll i boken.
Jag tyckte mycket om den här boken. Karaktärerna var underbara, i de flesta fall, språket flyter på bra, och det är en sådan där bok som det är lätt att fastna i. Jag upplevde att den hade ett snabbt tempo, och var väldigt lätt- och snabbläst.

Jag gav "I kissed Shara Wheeler" 4/5 i betyg.

Tomma, och ett farväl

Det har blivit sju tomma produkter sedan senast, och tydligen kommer jag säga farväl till ett helt märke den här månaden. Ett väldigt ledset farväl, kan jag tillägga.

It's skin. Blueberry Vitality & moisture mask sheet.
En favorit bland arkmaskerna. Så pass att jag köpte om den innan jag hade använt den här. Jag brukat köpa mina arkmasker från Apotek Hjärtat när jag ändå beställer annat, men jag har sett den här i butil på Ica också. Inte jättesvår att hitta, alltså.
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Lemon.
Ännu en favoritmask, också den går ganska lätt att hitta. Det här är den jag senast använde, och jag jobbar fortfarande på att använda upp all extra essens som låg i förpackningen. Älskar att göra kur, så jag deppar inte. Kommer säkert köpa igen.
Betyg 5/5

Apotek Hjärtat. Special care vårdande handkräm. Oparfymerad.
Ordningen är återställd och jag har numera bara Atrix handkräm i huset, men när jag inte kunde hitta Atrix någonstans, så provade jag flera andra för att kunna hitta en ersättare, och den här kom närmast. Formulan kändes rik och den sjönk snabbt in i huden utan att efterlämna en klibbig känsla. Kan absolut tänka mig att köpa om den. 
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad handkräm. Oparfymerad.
Ännu en handkräm jag testade, men här föll jag inte lika handlöst. Upplevde den som mer av en lotion än en kräm, och att den var så rinnig gjorde den lite svårdoserad. I övrigt skön att använda, med alla egenskaper en handkräm bör ha. Fast det spelar visst ingen roll.
Betyg 4/5

Lumene. Nordic-C. Glow boost essence.
Jag läste någonstans att en visst bör ha ett c-vitaminserum i sin hudvårdsarsenal för att boosta sitt glow och allt det där. Så jag köpte den här från Lumene som jag tyckte mycket om. Testar dock en annan nu när den här tagit slut. Jag gillar allt med den här, från hur den känns till hur den doftar. Sedan vet jag inte om den gett så värst mycket glow, mwn jag har tyckt om den ämdå. Glöm för allt i världen bara inte att använda solskydd! Det är alltid viktigt, men med aktiva ingredienser i hudvården blir det dessutom en nödvändighet. Glasåtervinning, men inte på korken.
Betyg 4/5

Ica. Ekologiskt certifierad dagkräm. Oparfymerad.
Det här är en favorit, det vet vi sedan gammalt. Så det var med bestörtning, och faktiskt en liten aning sorg, som jag tvingades inse att de slutat med den här. I varje fall på min Ica. Hyllorna gapar inte ens tomma, för där den här produktserien brukade stå, står det nu andra produkter. Jag har alltså varit tvungen att hitta en ny dagkräm. Jag har kanske lyckats, men mer om det en annan gång.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Här hade jag turen att ha köpt en tub innan de försvann från hyllorna, så jag har precis påbörjat min sista (?) tub av min favoritnattkräm. Jag hoppas såklart på en reformulering och återlansering, men jag håller inte andan.
Betyg 5/5

Sett på TV: Feud, säsong 2: Capote vs. the Swans

Spoilervarning, så klart.

Det hann gå sju år mellan säsongerna i "Feud". Den om Bette Davis och Joan Crawford kom redan 2017, men det skulle dröja ända till 2024 innan "Capote vs. the Swans" kom ut. Väl värd att vänta på, för det här var precis lika bra och välspelat som den första säsongen.

Bildkälla Rotten Tomatoes

Författaren Truman Capote har lyckats ta sig upp från en fattig bakgrund i Södern, och lever nu livets glada dagar i New York, där han umgås flitigt med societet, och blivit mångas vän och förtrogne. Särskilt uppskattas han av kvinnorna han kallar sina Svanar, med den vackra Babe Paley som navet, och Trumans bästa vän.
När Truman drabbas av allvarlig skrivkramp, samtidigt som han krävs på pengar från förlaget han inte levererat till, tar han till det han känner bäst. Till viss del anonymiserande skriver han om det han fått höra i förtroende, vilket leder till svåra konsekvenser. Svanarna beslutar sig för hämnd, och Truman ser sina vänner försvinna.

Det är ett ganska tragiskt liv vi får följa här. Större delen av serien utspelar sig under några år på 1970-talet, men vi får även en hel del tillbakablickar. Capotes författarskap behandlas inte så ingående, men vissa av hans verk nämns lite i förbigående. Det är nämligen inte det som är det väsentliga här, utan vänskap och förlusten av den. 
Också den här gången tycker jag att skådespelarna är väl valda, och det är en samling vackra kvinnor vi får se ta sig an sina komplexa förebilder. Och Tom Hollander tar sig an Truman Capote med stort hjärta och värme. Det hade varit lätt att göra en karikatyr av Capote, men han porträtteras mycket fint här. Det blir smärtsamt att se Truman försvinna ner i sitt missbruk, och hur han söker sig till mer och mer destruktiva personer och tar dåliga beslut och inte lyssnar på de som vill honom väl. Jag sitter med gråten i halsen många gånger, och önskar att det kunde ha fått sluta annorlunda.

"Ödet och hoppet" av Niklas Natt och Dag

Jag bor i en stad som har en staty av Engelbrekt Engelbrektsson mitt på det största torget, och har därför blivit matad med historiska fakta om Engelbrekt sedan barnsben. Inte minst mordet på honom, har blivit blött och stött genom åren, och han är begravd i den kyrka som jag är döpt i och gifte mig i. Så. När det kommer en bok om händelserna kring Engelbrekt, skriven av en ättling till han som anses skyldig till mordet, så kändes det liksom givet att läsa den boken.

Bildkälla The StoryGraph

Året är 1434 och Kalmarunionen vacklar. Det hårt beskattade svenska folket börjar tröttna på sin kung, Erik av Pommern, och ett uppror blossar upp, lett av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. 
Till hans sida skickas den unge Måns Bengtsson, för att om möjligt komma Engelbrekt nära och på så sätt främja sin ätt, den med en sköld i guld och blått.
Kvar på Göksholm vid Hjälmarens strand lämnar han sin familj, den oälskade storasystern, den överbeskyddade modern, och fadern som här ser sin chans att stiga högt - kanske ända upp till kronan.

Till en början tyckte jag väldigt mycket om den här boken. Det var spännande att läsa så pass levandegjort om en del av historian som utspelats så pass nära min hemort. Jag och älskade maken tog till och med en biltur till Göksholm, och promenerade ut till Engelbrektsholmen - platsen där han blev mördad. Väldigt vackert, massor av vitsippor när vi var där. Slottet är dock privatägt, så det såg vi bara på lite avstånd. Respektera de som bor på de platser du besöker, och så där.
Efter den först förtjusningen började jag se mer och mer saker som kanske inte var lika förtjusande för mig. Som att språket kändes väldigt konstlat och omständligt. Meningarna kändes fel uppbyggda, lite som om Yoda skrivit den. Dessutom höll jag på att få tuppjuck på detta tjat om vapensköldar. Antalet gånger det påpekades att ättens vapen var i guld och blått? För många. Jag önskar också att boken hade varit mer uppstramad i handlingen, och kanske koncentrerat sig kring Engelbrekt, upproret och mordet, med fokus på Måns Bengtsson och hans släkt. Som det var nu for vi iväg åt väldigt många olika håll och persongalleriet blev väldigt stort. Jag tyckte att det blev bra rörigt ibland. 
Hela boken bygger upp till mordet, och när det kommer var det lite av ett antiklimax. Det finns inget känt motiv till dådet, men den officiella teorin är att Måns och Engelbrekt var oense då Måns far hamnat i onåd. Inte i den här boken dock, och jag kan väl tycka att det motiv som finns här känns lite konstigt. 

Boken blev helt enkelt inte vad jag hoppades på, och mitt betyg på "Ödet och hoppet" blev 2,5/5.

FredagsFilmen: Stöld

I år har jag bestämt mig för att se filmerna som baseras på böckerna jag läser, om en sådan finns. Så när "Stöld" dök upp på Netflix ungefär samtidigt som jag läste boken var ju den ett självklart filmval. Jag behövde bara övertala älskade maken, och det var inte värst svårt.

Bildkälla Moviezine

När Elsa är 9 år blir hon vittne till hur hennes renkalv dödas. Händelsen blir ett uppvaknade för henne, och plötsligt ser hon hatet mot henne och hennes familj på ett annat sätt. 10 år senare vill hon göra en skillnad för sig och alla andra samer, något som möts av oväntat mycket motstånd.

Storslagen natur och vackert foto. Och en brutal verklighet för samerna. Jag uppskattar att filmen är inspelad på nordsamiska, vilket gör att jag får se filmen med svensk undertext. 
Det är en bra adaption av boken, även om mycket har ändrats. Bland annat har det lagts till en ganska onödig kärlekshistoria, om än kort. Tyckte om att en del fokus låg på syskonkärleken mellan Elsa och hennes bror Mattias. Många andra slätades över, men den fick vara kvar. Det kan så klart sägas så mycket mer på boksidor än i en film av normallängd, men jag tyckte det var lite tråkigt att mysticismen försvann helt, och att många av familjebanden även de hamnade i bakgrunden.
På det hela taget en vacker film. Sevärd inte mist för sitt budskap.

5 favoriter - Vegokokböcker

Vegetarianen må ha flyttat ut, men det betyder ingalunda att vi har slutat äta vegetariskt i det här huset. Faktiskt är det mesta vi äter här hemma fortfarande vego. Och när jag lagar vego använder jag ofta recept. Ibland från någon app, men oftare från någon kokbok. Som de här fem favoriterna.

Green India (Mattias Kristiansson & Amanpreet Sing Sangha). Eftersom den hamnade överst börjar vi med den. Helt enkelt de klassiska indiska rätterna, och några till, som gjorts veganska eller vegetariska. Ur den här kokboken älskar vi Butter chicken (utan kyckling) lite extra mycket, men även de kikärtorna med te, underbart god aubergine och möjligen det bästa receptet på naan. När E flyttade ut köpte hon sitt eget ex, för jag ville inte skiljas från mitt. 

Megavego och Kaosvego (Sara Ask & Lisa Bjärbo) är nog de böckerna jag lagar oftast från. E fick med sig en egen Kaosvego, men Megavego verkar tyvärr vara slut överallt. Megavego har det perfekta receptet på vegonuggets, men också goda linsgrytor, bästa pastan med citron och edamame och smarriga efterrätter. I Kaosvego finns underbara pastarecept, en blomkålsgryta älskade maken tjatar om ibland, och smarriga chokladbollskakor.

Brynt smör (Julia Tuvesson). En av de bästa smakerna jag vet, och jag tror knappt det går en vecka utan att jag får i mig brynt smör på ett eller annat sätt. Så när det kommer en hel kokbok med avstamp i brynt smör? Ge mig! Vad sägs om potatismos med brynt smör? Eller kladdkaka? Eller någon av alla goda pastarätter som finns här? Yum!

Portionen under tian (Hanna Olvenmark) var boken som slutligen puttade över E till att bli vegetarian, för det var när jag fock henne att bläddra i den som hon insåg att vego inte var svårt. Kokosmjölksgrytan är lite extra god, one pot pasta går inte av för hackor, men min absoluta favorit är nog linsbiffarna med ugnsgrönt och dillyoghurt. Om man också skaffar sig uppföljarboken 300-kronorsveckorna också, så finns det ett vansinnigt gott recept på Belugaplåt med chimichurri.

Nu blev jag hungrig....

Nyponfräsch-Dagens

 

Låt: Vet inte vad den heter eller vem som framför den, men älskade maken spelade en bra igår. Lät väldigt mycket synt på 80-talet.
Outfit: Svarta mysiga byxor från KappAhl, röd tröja från H&M.
Smink: Icke.
Nagellack: Åker snart av, men Ariel från a England.
Doft: Det syns kanske att jag precis tvättat håret, och då använder jag Maroccanoil.Som doftar helt underbart.
Läser: Månadsboken är "Nortanger Abbey" av Jane Austen, som har 31 kapitel, så helt perfekt läsning för en 31-dagarsmånad. Har ett tiotal sidor kvar av "Ödet och hoppet" av Niklas Natt och Dag.
Frukost: Te med mjölk, äpple med jordnötssmör och en egenbakad fralla med smör. Var inte jättehungrig.
Fika: Mer te, för te är bäst. En Corny choklad.
Middag: Pastaknyten med parmesan och ugnsbakade tomater.
Pryl: Alla små plantor som tittar upp ur diverse krukor runt om här hemma. Odlingsåret 2024 är i full sving, men det mesta är fortfarande inomhus.
Motion: Yoga, motionscykel, promenad.
Kvällsnöje: Älskade maken ska på konsert så jag kan läsa hur mycket jag vill! Och äta popcorn. Eller chips.
Att tillägga: Det bästa med att alla barnen flyttat ut, är att katten tycker om mig nu. Kanske lite för mycket ibland, när hon envisas med att ligga på mig när jag sover.

Bröllopsdag

24 år kan gå fort ibland. Som när man inser att det gått så många år sedan man stod där framför prästen i kyrkan och sade "Ja" till den där fina personen bredvid sig som man hade bestämt sig för. Och det gick ju tydligen bra. Jag fortsätter att bestämma mig för honom hela tiden, för älskade maken är precis just det - min älskade och min make. 

Happy happy happy happy happy anniversary!

Utläst i april

Som jag nämnt tidigare så var april inte en utmärkt månad för mig när det kommer till läsning av böcker. Jag har haft massor av annat att göra, helt enkelt, och ofta fått bortprioritera läsningen. Så kan det gå. Jag hoppas det kan bli mer läst i maj, för nu har jag inte så mycket inplanerat förrän i slutet av månaden, men vi får se. Jag ska ju ha lust att läsa också, har jag hört.
Det blev bara fyra böcker utlästa i april, uppifrån och ner.

"Emma" av Jane Austen lyssnade jag mest på den här gången. Jag har haft en del problem i april med de böcker jag läst på engelska (alla utom en) känns det som. Här lyssnade jag och hängde med i min egen bok, eller gjorde helt andra saker medan jag lyssnade, och då gick det bättre. 
Det var inte första gången jag läste "Emma", men eftersom jag läser hennes böcker i utgivningsordning var det här vi hamnade den här gången. Mitt betyg är som vanligt 4/5.

"Stöld" av Ann-Helén Laestaduis har jag tänkt läsa länge, och jag blev därför glad när den valdes som läsning för Plejaderna. Två flugor på smällen, och så där. Sedan att jag inte kunde vara med på själva träffen är en helt annan femma. En bok som känns viktig, i sin råa skildring av samernas verklighet. Jag älskade den dock inte så mycket som jag hade hoppats på, och mitt betyg landade på 3,5/5. Plejadernas snittbetyg blev 3,7/5.

"Tales of King Arthur and the Knights of the Round Table" av Thomas Malory var min månadsbok i april, och som jag tragglade. Det märktes ganska rejält att boken fört publicerades 1485, och det känns som att inte mycket har ändrats till den text jag läste. Och då blev det problem när språket var gammaldags, och berättarstilen kanske inte var så spännande som jag hade hoppats på när det handlade om Arthur-legenden. Ändå kul att ha läst ett stycke litteraturhistoria, och betyg et landade på 3/5.

"Cloud Atlas" av David Mitchell läste jag för femte gången, som en del av min omläsning av hans böcker i utgivningsordning, så jag får se hans värld växa fram. En av mina favoritböcker, som också blev aprils favorit och som vanligt förärades med högsta betyg, 5/5.

Sett på TV: White collar, säsong 6

Som vanligt spoilervarning när jag skriver om TV.

Sedan i februari har jag haft sällskap av Neal Caffrey, Peter Burke, Elizabeth, Mozzie, Jones och Diana när jag svettats på min motionscykel. Men nu är det slut.
Den sista och sjätte säsongen fick sex avsnitt på sig att avsluta berättelsen om bedragaren Neal, som blir informatör åt FBI-agenten Peter Burke som en del av sitt straff. Många saker har hänt under de säsongerna, och nu var det dags att knyta ihop säcken.

Bildkälla Just Watch

I det första avsnittet löstes cliffhangern från förra säsongens avslut. Neal har blivit kidnappad, men kidnappningen visar sig snart vara annorlunda än vad som först anats. Den blir en ingång till brottssyndikatet Pink Panthers. Om Neal kan hjälpa FBI att stoppa Pink Panthers en gång för alla har han lovats sin frihet - den här gången har han ett skriftligt kontrakt på det. Ingen hade dock räknat med att ännu en ny tjuv välkomnats till Pink Panthers, Neals och Peters fiende Keller. Neal känner hoten komma från många håll, och han gör allt för att skydda de han tycker om.

Hela den här säsongen handlar om Pink Panthers och alla fallen rör på ett eller annat sätt den stora kuppen där FBI ska kunna sätta dit dem. Utom ett som är centrerat kring Mozzie. Eftersom jag inte tycker om Keller har det så klart varit trist att ha honom med i stort sett hela säsongen, men med tanke på vad som hände var han så klart det bästa valet för just den rollen. Hela vägen fram till slutet.
Och slutar gör det. Rejält. Ett år senare så öppnas dock en liten dörr på glänt, och hoppet finns där.
Det har viskats om en film, men ingenting har hänt eller verkar vara planerat. hade varit en kul present annars, så här 10 år efter att serien avslutades. 
Jag kommer sakna "White collar". Neal och Peter och alla andra. Har tänkt på det flera gånger under de här sista två säsongerna, att snart är det slut. Tråkigt för mig. Jag har dock bestämt vad jag ska titta på härnäst, och det finns gott om tv-serier att cykla till. Tack och lov.

"Cloud Atlas" av David Mitchell

Jag har läst "Cloud Atlas" vartannat år från 2016. Det här blev alltså den femte gången, och jag tror jag känner mig färdig med vartannatårsomläsningarna nu, om jag inte bestämmer mig för att fira 10-årsjubileum 2026 är klart.

Bildkälla The StoryGraph

En man är på en resa över Stilla havet för att äntligen få återse sin familj efter flera månaders bortavaro. I sin dagbok skriver han om sin resa, människorna han möter, och funderar över sin och andras lott i livet.
En ung kompositör flyr från London för att komma undan sina indrivare. Han finner en tillflykt från en av de stora kompositörernas hem, i Belgien. I brev till sin gode vän berättar han om sina upplevelser.
En reporter kommer av en slump ett stort scoop på spåret, som rör det stora kärnkraftverket som byggs utanför staden. Hon kommer dock lite för nära sanningen, och snart hotas både hon och de håller av.
En bokförläggare behöver gömma sig för att komma undan några kriminella som anser att han är skyldig dem pengar. Hotellet han skickas till av sin bror visar sig dock vara ett äldreboende, och han finner att det är svårt att få lämna boendet.
En fabrikant, en genmodifierad människa, blir en bricka i spelet när hon blir mer medveten om sin faktiska tillvaro som en servitris på en snabbmatsskedja, och ser hur illa hon och hennes fabrikantkamrater behandlas av människorna. 
En man lever på en ö med sin familj. Dit kommer en kvinna för att få studera dem och deras liv, och snart blir deras liv sammanflätade med varandras, men även med alla de som varit innan dem.

Jag har skrivit om den här boken förut. 2016. 2018. 2020. 2022. Jag gissar att jag redan har sagt allt om den, och jag antar att det märks ganska tydligt att det här är en av mina favoritböcker, någonsin. Synd bara att inget svensk förlag har valt att ge ut den här briljante författaren. 

Mitt betyg på "Cloud Atlas" är som alltid 5/5.

"Tales of King Arthur and the Knights of the Round Table" av Thomas Malory

Om du har läst min blogg ett tag så kanske du är medveten om att jag ända sedan mina tonår varit barnsligt förtjust i legenden om kung Arthur. Kan troligtvis skyllas på både Monty Python och filmen "Excalibur", men även att jag började läsa böcker om dem. En av de viktigaste källorna till Arthur-legenden har sir Thomas Malorys verk "Morte d'Arthur" ansetts vara, och när jag hittade en sådan bok på bokrean kände jag mig tvungen att slå till. Och sedan fick den bli aprils månadsbok.

Bildkälla The StoryGraph

Det här är dock inte en fullständig samling av Malorys ursprungliga text. Den innehöll minst 21 böcker, och här finns böckerna 1-8, samt 13-21 med. Det saknas alltså lite torneringar och strider med svärd och magi och jungfrur och allehanda fiender som ska besegras. Däremot finns Arthurs ursprung med, liksom hans dragande av svärdet, hans första tid som kung, samlandet av riddarna, sökandet efter Sangreal, Lancelots och Guineveres svek, och Arthurs död. Det viktigaste alltså.
Jag var ganska glad att jag redan kunde den här historien, om än mest i stora drag och inte ner i detaljerna. Det blev nämligen ganska fort ganska jobbigt att läsa. Dels för att boken är skriven på en gammal engelska, vilket inte är superlätt nu när engelska inte är mitt modersmål. (Jag kan stöta på patrull med gammelsvenska också.) Dels för att jag efter ett tag faktiskt tröttnade lite på att läsa om strider och tornerspel och jungfrur i nöd. Det blev liksom långrandigt och, ja - tråkigt. Så jag har snabbläst mig igenom den här boken. Det var det eller ge upp, och ge upp ville jag inte. Det märks också tydligt att sättet att framföra en berättelse har ändrats betydligt sedan 1485, då den här först publicerades. Det var många meningar som inleddes med "och sen", och det fick jag lära mig på svenskan i högstadiet att det inte var ett bra sätt att skriva en text. Thomas Malory håller visst inte med om den regeln. Ska jag ge ett plus till källhänvisningen tro? Han nämner nämligen "den franska boken" väldigt många gånger, och gissningsvis är det en bok han använt sig av för att sätta ihop sin egen bok. Vad den franska boken heter får jag däremot inte veta.

Det finns bättre böcker om Arthur-legenden, men frågan är om inte den här ändå är den viktigaste, den som ligger till grund för alla de andra. Som sådan är det väldigt tillfredsställande att ha läst den, om än lite slarvigt.

Mitt betyg på "Tales of King Arthur and the Knights of the Round Table" blr ändå 3/5. Även om jag tyckte den var jobbig och svår och läsa, kan jag uppskatta dess litteraturhistoriska värde, och tycka om det jag som alltid tycker om. Svärdet i stenen, Excalibur, sagan.