Ord från min penna

Jag står högst uppe på bron. Mina ögon kan den här utsikten. De vet att ett par mil bakom mig är vattnet en stilla sjö, inte den hotfullt svartfjälliga orm som sakta ringlar sig bort mot havet, som jag nu har långt under mina fötter.

Dagen är grå som en duvvinge. Ett stilla regn faller och förvandlar mina lockar till tunga testar som klistrar sig mot min panna, mina kinder. Husen vid flodens strand tvättas sakta rent från allt damm som virvlat under de senaste veckornas torka. Det är ett efterlängtat regn. De tjocka molnen hälsades med jubel.

Jag står här, som så ofta förr, och jag har stått här länge med blicken bort mot flodens krök. Jag ser husen utan att se dem. Jag ser den välbekanta utsikten. Hur många gånger har jag korsat den här bron under mitt liv? Tusen? Tiotusen? Och alltid stannat på just den här punkten, där bron välver sig som högst. Där man nästan kan snudda vid himlavalvet. Där man kan nå månen och stjärnorna och solen. Hur ofta? Ingen vet. Och ingen behöver veta.

Men när började jag tänka tanken? Redan som barn tror jag. Den svindlande tanken om hur lätt det vore. Att bara svinga benen över broräcket och släppa taget. Falla. Ner i glömskan. Skulle jag dö innan jag slog i vattnet, av chocken? Eller skulle jag slås medvetslös mot ytan och sedan drunkna medan jag drogs vidare, ner i den svartfjälliga ormens buk? Alltid samma tanke, en svindlande tanke om ett fall.

Edit: För att inte skrämma fler av mina läsare så vill jag bara påpeka att det här är fiktion.