Drömmar, jobb och ösregn

Igår var jag kallad på ett möte på Arbetsförmedlingen för att få information om något som heter Jobb- och utvecklingsgarantin. Och här gjorde de verkligen skäl för nidnamnet Arbetsförnedringen.
Vi fick nämligen berättat för oss en metafor om hur vi satt i en röd bil och en blå bil framför oss hade stannat så att vi inte kunde komma framåt. Och där satt vi och väntade. Bara väntade på en hjälp som vi aldrig skulle få. Vilket jag och åtminstone en person till tolkade som att där satt vi och väntade på att någon skulle komma och ge oss ett jobb. Lata svin som vi är. För om vi verkligen ville ha ett jobb så skulle vi ju ha tagit oss förbi hindret/bilen vid det här laget. Inte suttit och väntat på att någon ska komma och ge oss lösningen i handen. Hade vi bara jobbat lite, istället för att vila oss och lyssna på bilradion, så hade vi inte behövt vara där. Ungefär så kändes det. Eller som personen jag pratade med när vi gick ut uttryckte det: "Ja, det där var ju förnedrande".

Sedan började det ösregna när jag var på väg hem med älskade makens födelsedagspresent under armen, så jag såg ut som en dränkt katt när jag kom hem, men det är en annan femma.

Så kom natten till idag och jag har drömt.
I min första dröm hade jag suttit på ett kafé där man skulle betala när man gick ut. Jag var färdigfikad och skulle nu gå till kassan och betala för mitt te och min tekaka med ost. Det blev lite strul och kaos framme vid kassan lagom tills det blev min tur, och två betydligt yngre tjejer lyckades nästla sig in framför mig. När jag då sträckte mig förbi dem och bad att få betala för att jag skulle hinna med en buss, snäste personen i kassan till om att jag minsann hade två personer före mig. Men jag svarade att nej, det var min tur och de hade faktiskt trängt sig före mig. Då fick jag inte bara betala min fika utan fick dessutom tillbaka en extra tia i växel. Den skulle jag få för att hon i kassan varit otrevlig.

I min andra dröm var jag på en lekplats där det även fanns klätterställningar för vuxna. Jag och några till begav oss in i ett torn, ett grönt trätorn. Man klättrade upp på utsidan och gick sedan in i tornet och jobbade sig ner mot utgången. Att ta sig uppåt igen var omöjligt för det var dörrar som låstes, trappor som bara gick åt ett håll (drömmars logik ni vet) och rutschkanor man inte kunde ta sig uppför för de var så hala. På vägen ner var det stationer med utställda konstverk, och det var de som hade lockat in mig.
Väl nere på botten inser jag och mitt sällskap att det inte går att ta sig ut! Det finns två hål som det är meningen att man ska krypa igenom, det ena var alldeles för litet utom för mycket små barn och det andra var blockerat av en stolpe på utsidan av tornet. Vi är alltså fast! Vad gör man?
Så inser vi plötsligt att om man tar i ordentligt kan man välta hela tornet och på så sätt ta sig ut, vilket vi gör. Och ja - även i drömmen hoppas man att det vältande tornet inte ska träffa någon oskyldig förbipasserande.

Nu tänker jag drömtolka lite fritt för det får jag eftersom det är mina drömmar, min blogg och mitt liv.
Jag känner mig ju ganska så mycket på botten faktiskt, på riktigt. Som att jag är fast och inte kan komma ut. Jag ser vägarna det är meningen att jag ska ta, men de är blockerade. Av reella hinder eller av ungjävlar som kommer och tar mitt jobb. Men nu känner jag kanske lusten komma tillbaka. Att kämpa lite för vad som är min rätt och för att komma vidare. Tydligen ska jag få bra betalt också. För jag tror faktiskt på riktigt allvar att jag snart har ett jobb jag kommer trivas förträffligt med. Det bara känns så, som att det är på gång. Magkänslan säger mig det, intuitionen. Inte bara för att svärmor har varit hos en spådam som sagt att det kommer hända för mig när jag är 41 (vilket jag är om tre veckor) utan för att jag äntligen börjat få tillbaka lusten att söka de jobb som finns. Jag kollar mailen varje dag och är inte rädd för avslag längre. De kommer de också, men nu ser jag dem inte som personliga påhopp längre.

Det finns ett ljus i slutet på tunneln och det är inte ett annalkande tåg. Det går att välta tornet jag är fast i.