Det är lite roligt det där att jag aldrig har läst Engelsfors-trilogin (inte än i varje fall), men jag slukar med glädje de båda medförfattarnas soloböcker. Sara Bergmark Elfgren har blivit en av mina mest älskade svenska författare, tillsammans med sin kollega Mats Strandberg, som jag precis läst den senaste boken av. Det märks väl att han beundrar Stephen King, och det skriver jag inte som något negativt. Det finns inspiration i sättet att skriva, men samtidigt kör Mats strandberg sitt eget race. Och han vinner.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Deckarförfattaren Hedda Strömberg har drabbats av skrivkramp. Hon kommer ingen vart med forsättningen på sin senaste roman, och nu börjar pengarna ta slut. Hur det ska gå med henne och sonen Hugo när ekonomin är så knapp har hon ingen aning om.
Därför blir det nästan en livlina när hennes förre vän, den framgångsrike författaren David Ridings, ringer henne för att återknyta kontakten. Han bjuder henne till familjens stora hus, Villa Thamyris, för att skriva tillsammans och fira midsommar med hans familj. I det stora huset har många generationer från Davids familj frotterat sig med kultureliten, och haft egna framgångsrika karriärer inom konst, teater och författande.
Plötsligt lossnar skrivandet även för Hedda, men med inspirationen kommer också en ny syn på David och hans familj. Bakom det pampiga husets väggar döljer sig hemligheter, och kreativiteten har ett högt pris.
Så, lagom till midsommarfirandet, kommer Hugo till henne för att få fira med sin mamma.
Stackars katt. Med det sagt, varning för en kort och inte alltför grafisk scen där en liten katt får lida. Jag tyckte kanske att det var det obehagligaste i hela boken, men så älskar jag min egen lilla katt väldigt mycket också.
Mats Standberg skriver på ett sätt som fångar mitt intresse väldigt fort. Det är spännande att läsa om de här karaktärerna, och jag tycker väldigt bra om Hedda. Ibland är det Hugo som berättar, men oftast är det genom Heddas ögon vi får se det som händer i Villa Thamyris.
Historien byggs upp bra, och i slutet av boken inser man hur många ledtrådar men har fått, utan att helt kunna se mönstret i väven för det. Det blir en del överraskningar, vilket uppskattas.
Det dröjer ganska länge innan det blir läskigt på riktigt. Det byggs upp en stämning genom boken, som gör att det nästan blir en lättnad när det äntligen börjar bli rabalder på riktigt. När vi får veta vad som hänt och fortsätter att hända.
"Musan" är en av Mats Stranbergs bästa böcker, om jag får tycka. Mitt betyg blev 4/5.
