Min femte Avallone-bok, och jag hoppas få läsa många fler. Tackar återigen den bokcirkeldeltagare som introducerade Silvia Avallone för mig, eftersom hon har blivit en favoritförfattare sedan det där första mötet i "Stål".
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Till den lilla bergsbyn Sassaia i Piemonte, kommer en dag den drygt 30-åriga Emilia. Hon bär på en stor hemlighet, och efter ett avtjänat fängelsestraff har hon bestämt sig för att isolera sig. Hon lever sitt liv i ensamhet och skam, och tror inte på förlåtelse för sig själv.
I byn bor också läraren Bruno, som bär på egna sår efter en olycka som gjorde honom föräldralös.
Emilia och Bruno inleder en passionerad relation, och tvingas konfrontera känslor både hos sig själva och varandra.
Så vackert skrivet! Avallone tar sig an sina karaktärer med stor ömhet, och trots att det är ganska allvarliga saker som hänt framför allt Emilia, men även Bruno, så berättas det med sympati och förståelse. SOm läser hoppas jag att det ska vara på ett annat sätt än vad jag misstänker, förledtrådar finns där. Om det blir så låter jag vara osagt.
Det är en ganska hoppig tidslinge, som skiftar berättare, även om det verkar vara Bruno som "skriver". Det blir många tillbakablickar, för att sakta men säkert komma till kärnan, Emilias egen skildring. Det finns det somm förblir obesvarat, men det gör liksom ingenting. Det finns ändå ett hopp där, en sorts framtidstro.
Av bokens efterord förstår jag att Avallone själv har arbetat på fängelser och hållit skrivkurser där, och det är utifrån de egna erfarenheterna och de personer hon mött, som den här boken blev till. En liten påminnelse om att allt inte är svat och vitt - att det finns många sidor på en och samma berättelse.
Mitt betyg på "Svart hjärta" blev 4/5.
