Någonting som jag alltid upplever som så otroligt härligt när jag gör det, men som jag ändå har svårt att ta mig för att göra, är att ta mig ut i naturen.
I helgen blev vi utmanade av barnen att gå ut på tur i Kilsbergen, och vi var raska att hänga på. Något som skulle visa sig vara väldigt mysigt och trevligt och i alldeles perfekt väder - men som ändå gjorde oss helt utmattade. Kanske är vi lite för gamla, lite för tjocka, lite för trötta och har ont på lite för många ställen, för att det ska vara helt och hållet underbart att vandra på smala, knöliga och hala stigar i väldigt kuperad terräng. Kanske.
Men ändå.
Det var vackert. Fridfullt.
Och ibland är det skönt att komma hem också.
Man behöver inte heller ge sig ut på de där smala och branta skogsstigarna för att uppleva naturen. Precis i min närhet har jag tillgång till flera olika motions/promenadslingor. Som stället där vi ofta ser ekorrar. Elljusspår. Gångvägar i vacker natur.
Det kanske inte är lika vilt och vackert, men också en asfalterad gång i en park kan vara välgörande för själen.
Strunta i mobiltelefonen och hörlurarna. Podden, ljudboken och musiken kan vänta till en annan dag. Lyssna på ljuden omkring dig. Andas in den friska luften. Ha bra skor och gå i en takt som känns skön och bekväm. Stanna upp ibland. Titta på fåglarna, fjärilarna, en vacker blomma, ett ståtligt träd. Plocka upp de vackra höstlöven. Känn snön knarra under skorna. Se naturen skifta med årstiderna. Njut.
För det är du värd.
