"The spy who loved me" av Ian Fleming

Var det någon som trodde att jag var färdig med Bond-böckerna bara för att jag fick slut på den hög med böcker jag lånar av min pappa på obestämd tid? I så fall trodde man fel. Jag vill nämligen väldigt gärna läsa alla de Bond-böcker som skrevs av Ian Fleming. De som är skrivna efter hans död, av andra författare, är jag sådär intresserad av. Filmerna är ju ändå bättre, i mitt tycke.

Bildkälla Goodreads

På ett hotell i Adirondackbergen sitter Vivienne Michel och minns det förflutna hon lämnade bakom sig i Europa. Nu är hon på väg till Florida, men har stannat till på hotellet för att hjälpa till att stänga det för säsongen. Det är bara hon kvar.
När Slugsy och Horror, två gangsters, dyker upp vid hotellet mitt under ett oväder, befinner sig plötsligt Vivienne i stor fara. Tills James Bond behöver ett rum för natten.

Hela den här boken berättas ur Viviennes synvinkel och om det kan man tycka både bu och bä. Personligen gillade jag det, även om vissa passager gav mig en dålig smak i munnen, och där det verkligen lös igenom vilken sexistisk karl Ian Fleming var. Och homofobisk. Och rasistisk. Jag gillade grejen med att Bonds äventyr i det här fallet inte var hans äventyr utan någon annans. För honom gav det väl knappast ens utslag på radarn.
James Bond dyker upp först i bokens senare hälft, när han måste dyka upp som en hjälte på en vit springare (en grå Thunderbird) och rädda damen i nöd. Så klart.
Boken är dock lättläst och ganska kort, så det var fort avklarat.

Hade boken något mer gemensamt med filmen än titeln? Hell to the no. Inte en bokstav faktiskt. Inte ensa namnen, förutom James Bond så klart.

Gav boken betyget 3/5, och då känner jag mig ganska generös. Även om jag gillade att det var skrivet ur en annan persons synvinkel, så är det där med kvinnligt perspektiv kanske inte riktigt herr Flemings forté.

I was running away. I was running away from England, from my childhood, from the winter, from a sequence of untidy, unattractive love-affairs, from the few sticks of furniture and jumble of overworn clothes that my London life had collected around me; and I was running away from drabness, fustiness, snobbery, the clautrofobia of of close horizons and from my inabltity, although I'm quite an attractive rat, to make headway in the rat-race. In fact, I was running away from almost everything exept the law.