Att livet inte varit på topp den senaste tiden har kanske framkommit för den som är van läsare av min blogg och som kanske dessutom kan läsa lite mellan raderna. Jag har skrivit något om dåliga nyheter, om att jag helst vill läsa feelgood och att det inte varit så kul alla dagar.
Det finns en mycket bra anledning till det, och den anledningen nådde sin kulmen nu i helgen. Resten är bara en bearbetning, väntan är slut.
För ett par år sedan diagnostiserades min äldsta bror med prostatacancer. Ganska snart visade det sig att den var mycket aggressiv och att den redan hade spritt sig. Åtgärder sattes in, och han svarade bra på dem. Tills för några månader sedan, då allt snabbt rasade utför. Sedan slutet av juni har han befunnit sig på sjukhus.
I fredags åkte jag till honom tillsammans med min mamma och min andra bror. För att ta farväl. Att se min bror så sjuk och medtagen, i stort sett redan borta, är något av det värsta jag har upplevt. Jag höll hans hand. Gav honom en försiktig kram när det var dags att åka hem igen.
Morgonen därpå fick jag veta att han somnat in under natten.
Älskade storebror. Jag saknar dig och älskar dig för alltid.
 |
| Storebror L. 13/6 1963 - 14/8 2021 |
