"Självbetraktelser" av Marcus Aurelius

Februaris månadsbok blev klassisk filosofi. Jag har sett mer än en kille som anser att Marcus Aurelius "Självbetraktelser" är den viktigaste boken de har läst och att den förändrat deras liv. Ska se om den här tanten håller med, tänkte jag.

Bildkälla The StoryGraph

Marcus Aurelius levde mellan år 121 och 180, och blev 161 kejsare över Rom, tillsammans med sin adoptivbror Lucius. Han började skriva ner sina betraktelser över livet under en period när han levde under belägring, omkring år 170. Därmed sagt är det här en klassiker bland klassiker, och även om det kanske inte var meningen att hans ord skulle läsas av andra, så har den alltså lästs och hyllats i nästan 2000 år. Inte illa för det här svamlet.
Missförstå mig rätt - det finns säkert jättemycket att hämta ur den här texten om man är lagd åt hållet att man vill tänka djupa tankar, eller i varje fall det man tror att andra anser vara djupa tankar. Men det är liksom ingenting nytt. Nu är ju frågan om det var "Självbetraktelser" som var uppkomsten till alla de levnadsvisdomar som folk spottar ur sig än idag, eller om det bara var så att han samlade dem här. För i mycket känns "Självbetraktelser" som en citatbok, där han citerar sina egna läromästare och äldre filosofer. Det känns mer som att han förmedlar andras visdom än kommer med något nytt. Eller som jag läste en recension på Goodreads, det är lite som att han säger till sig själv att skärpa till sig i 12 kapitel. För det här är minst sagt repetitivt.

Tänk på döden.
Ditt liv är kort i hela tidsrymden.
Om någon är dum mot dig ska du rätta dem - om du kan göra det snällt.
Annars är det kanske mest ditt problem om du tog illa vid dig.

Första gången kanske det var lite intressant, men att läsa ungefär samma sak om och om igen, med lite olika ord, blev tröttande till slut. Ja, jag zonade ut flera gånger, men struntade i det för det kändes inte som att jag missade ett dugg eftersom jag redan hade läst det.
Bara för att texten inte gav mig något betyder inte det att jag inte förstår att den kan ge andra massor av insikter. Jag har kanske bara levt för länge för at tycka att det det här känns nytt, för jag har redan hört det hela livet. Hade jag läst den när jag var yngre hade jag säkert tyckt bättre om den. Om man bortser från den ofräscha kvinnosynen som tittar fram då och då.
 

"Självbetraktelser" får 3/5 i betyg av mig, mest för att det ändå var kul att läsa en riktigt gammal klassiker.