Sista boken i serien fick jag jaga lite i just den här utgåvan, eftersom den plötsligt inte fanns att få tag på längre från förlaget. Som tur var hittade jag den på eBay, annars hade serien inte varit komplett, och jag hade blivit sur.
"Eat, pray, love" av Elizabeth Gilbert alltså. Någon sorts memoarer som spänner över ett år. Har blivit film med Julia Roberts, som jag inte sett.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Efter en uppslitande skilsmässa och efter att ett annat förhållande spruckit, beger sig Elizabeth Gilbert ut på en resa för att försöka hitta sig själv. Hon bestämmer sig för att spendera ett år med sig själv och fyra månader vardera i Italien, Indien och Indonesien. Här försöker hon lära sig finna en balans i livet och hon söker även efter Gud. Det här är hennes berättelse om det året.
Till att börja med - det är svårt att tycka om en bok, särskilt om det är memoarer, när jag kommer på mig själv med att tycka mer och mer illa huvudpersonen själv. Hon är helt oförmögen att se sitt eget privilegium, sin egen roll i hur hon hamnade där hon hamnade. Jag tycker hon känns rätt så självgod. Se hur jag offrade allt! Se hur jag gav och gav och tog av mig själv (som att önska i födelsedagspresent att ens vänner och bekanta ska hjälpa till att bekosta ett hus åt en (1!) fattig människa) och lade upp mig själv på ett altare för att göra alla lyckliga. Är jag inte fin? Är jag inte fantastisk?
Alltså, nej. Jag köper inte det. Vi får inte veta varför eller på vilket sätt hennes äktenskap sprack. Bara att det var bittert och att det går att gnälla över det i 350 sidor, även långt efter det att hon "förlåtit" honom. Gräv lite i din egen trädgård, vännen.
Jag tycker att gnälla, älta och vara pilsk skulle vara en bättre titel på den här boken. Eller varför inte: En privilegierad Manhattan-prinsessa gnäller över samma sak i tre olika länder som börjar på I.
På slutet zonade jag ut när hon än en gång beskriver hur hon sitter och tar in all smärta hon känner. Ska säkert vara jättefint (igen) men jag blir mest irriterad. Det är ett sabla tjat om hennes spruckna äktenskap och pojkvännen hon måste lämna för att förhållandet inte var bra, och det här speglar sig i hela boken - fram tills hon träffar en man som hon kan ge sig hän åt. Då blir det tyst om de där andra plötsligt.
Delen som utspelar sig i Indien, där hon spenderar fyra månader på ett ashram, var för mig en repetition i den yogiska filosofi jag läste under min utbildning till yogalärare. Jag har även en massa jag vänder mig mot i det här avsnittet. Bara att hin pratar om "sin guru" hela tiden. Jag är lärd i en yogaskola som hävdar att tiden för gurus är över, för att det är så lätt att det byggs en kult annars (vilket ändå skedde till ganska stor del även i "min" yogaskola, eftersom folk är dumma i huvudet och inte vill tänka själva). Det är inte alls svårt att googlesöka för att få reda på att så är fallet även den här gången. Allt kämpande med mantran och meditationer känns också så tillkrånglat att jag liksom baxnar lite. Gör det bara. Men nej, fröken perfekt måste få alla rätt för att känna att hon duger. *suck*
Och i Italien äter hon en och annan pizza, men mest är det ett jädra tjat om David.
Jag får inte ut ett enda dugg ur den här boken. Faktiskt så önskar jag författaren dit pepparn växer när jag avsluar boken. Eller som jag sa: "Jaha. Det här var ju inte så värst bra". Och så började jag ranta ännu mer än vad jag redan gjort.
För vissa är säkert den här boken en fantastisk berättelse om en resa inåt. För mig blev det mest tradigt. Jag har läst sämre böcker, och till en början tyckte jag bitvis att det var riktigt bra. Men jag orkar inte med Liz ego som strömmar genom hela boken. Jag jag jag jag jag.
Mitt betyg på "Eat, pray, love" blev 2/5. En väldigt svag tvåa. Jag lämnar bara halvpoäng, men den är nog närmare 1,75 egentligen.
