 |
| Bildkälla Goodreads |
Sjuttonåriga Marianne Daventry är olycklig. Hennes mor dog i en olycka för ett år sedan, och hennes far skickade då henne att bo hos sin mormor i Bath. Mariannes tvillingsyster Cecily bor hos en kusin i London och fadern själv har begett sig till Frankrike. Marianne blir glad då hennes syster Cecily bjuder in henne att spendera några veckor på godset Edenbrooke. Cecily har nämligen bestämt sig för att gifta sig med arvtagaren till godset, och det Cecily vill ha får hon också. Marianne ser besöket som en chans att få komma bort från Bath, som hon vantrivs i, och att komma ut på landet igen och kanske få möjlighet att virvla.
Boken är inte ens 300 sidor lång, och egentligen alldeles för lättläst för att det skulle ta mig fyra dagar att läsa den. Men det tog emot. Det märks så väl att det här är en modern bok satt i en historisk miljö, på ett irriterande sätt. Folk uppför sig på ett sätt som känns milt sagt underligt för den tiden, som att krypa ihop i en fåtölj med fötterna under sig. Möjligen ensam, men absolut inte i ett samtal med en man. Mycket av det som jag irriterar mig på är sådant som hade kunnat tas reda på med en googlesökning eller två, och lite läsande av Wikipediaartiklar. Eller kanske en enda bok av Jane Austen, som författaren ändå jämförs med. Säkert enbart på basis av att boken utspelar sig 1816. Och fråga mig inte ens om Mariannes virvlande. Är säkert meningen att det ska vara charmigt, men jag tycker enbart att det blev larvigt.
Själva kärlekshistorien är däremot ganska gullig, och det är roligt att se hur känslorna växer fram mellan Philip och Marianne (inte så värst förvånande). Sedan att det ska läggas en massa underliga hinder i vägen blir ju mest jobbigt. Missförstånd, självförnekelse och en sablans kidnappning. Jag tror jag smäller av.
Nåväl. Helt tråkigt hade jag inte, särskilt inte bokens sista halva. Mitt betyg blev 3/5, men det är en svag trea.
