Plejaderna om "Dorian Grays porträtt" av Oscar Wilde

I helgen som var befann jag mig för timmar på annan ort för en synnerligen underbar träff med bokcirkeln Plejaderna. Den här gången bjöds det på gofika, massa te och ett och annat glas portvin. Ovanpå det massor av skratt, allvar och prat om senaste bok. Tyvärr saknades två av deltagarna, det märks att det är sjuktider just nu.

Bildkälla Goodreads

När Dorian Gray får se porträttet av sig själv som hans vän Basil Hallward drabbas han av sin egen skönhet och utbrister i en önskan att han ska få vara ung för evigt och porträttet istället åldras i hans ställe. När han så märker förändringar i porträttet, men inga spår i sig själv för åren som passerar och synder som begås, blir han besatt av att hålla porträttet hemligt. Tills han en dag går för långt.

Det här var en omläsning för mig, och eftersom jag redan äger boken plockade jag helt enkelt ner den från bokhyllan. Slogs ganska tidigt av hur dåligt omslaget på mitt exemplar är, för Dorian beskrivs som guldlockig med vackra blå ögon - ganska långt från snubben på mitt omslag alltså. Nog om det.
Vad tyckte vi då? Det var en ganska blandad kompott. Vissa delar av boken är ganska långtråkiga, och rabbliga. Det händer inte mycket mer än att vi får interiörer beskrivna i detalj, och det är ju inte jättespännande läsning. En del språkbruk kändes också hyfsat föråldrat, och ibland behövdes en liten mental påminnelse om att boken skrevs i en annan tid där vissa nedsättande ord om andra människor än den vita mannen var betydligt mer vanliga. Och det visar väl på att vi har blivit bättre (även om vissa delar av världen (tittar på dig USA) snarare verkar backa än gå framåt) nu när vi hajar till som vi gjorde över de orden. Det märks att Oscar Wilde skrev mycket för scenen, för det är ganska detaljerade scenbeskrivningar, och handlingen utspelar sig i ett begränsat antal rum. Det känns som en teaterscen snarare än en film. Mycket av handlingen drivs också av dialoger, med vissa dialogfria handlingar som var bärande för att föra berättelsen framåt.
Vi funderade också över Lord Henrys roll, han som fick den ganska naive Dorian att bli fåfäng, uttrycka sin önskan, och därifrån bli alltmer syndig i sitt leverne. Om Dorian nu sålde sin själ, var det till Lord Henry han gjorde det? Tycker vi synd om Dorian? Nej. Han tycker synd om sig själv, men alla känslor han uttrycker är självcentrerade och alla handlingar han begår gör han för egen vinning, även när han försöker intala sig att han varit god för någon annans skull.
Är boken aktuell idag? Tydligen. Vi har influencervärlden, med alla sina filter, sälja onödiga (ibland direkt farliga) produkter allt längre ner i åldrarna, fillers och plastikkirurgi för att behålla sin ungdom och vara vackra. Hade den här boken skrivits idag hade Dorian sålt sin själ till en selfie eller liknande.
Jag tänker också på filmen "The substance" där man tar ett ämne för att undvika att åldras. Jag har inte sett den och kommer inte se den, för E har varnat mig för all body horror = sak jag inte riktigt pallar med. Så ämnet är ständigt aktuellt - jakten på den perfekta ytan. Ibland på bekostnad av själen.

Betygen varierade från 1 till 3. Plejadernas medelbetyg på "Dorian Grays porträtt" blev 2,2. Mitt betyg var 3/3.