Hela titeln på den här lilla boken är "White fragility. Why it's so hard fo rwhite people to talk about racism". Och det är precis det den handlar om. Jag valde att läsa den här boken som månadsbok trots att den är relativt kort med sina ungefärliga 150 sidor, och jag är faktiskt glad över det. För här finns det mycket att ta till sig.
 |
| Bildkälla Goodreads |
"White fragility" är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv, men det betyder inte att den inte är relevant för mig som svensk. Jag fick många aha-upplevelser när jag läste den, och hade ofta något att reflektera över när dagens sidor var lästa.
Den vita skörheten det pratas om här är jag väl bekant med. För jag lever med den.Det vet vi ju alla att det inte går att säga "jag är inte rasist, men..." för det som kommer ut kommer vara ett rasistiskt påstående. Ofta ett inlärt sådant, som det är i stort sett omöjligt att göra sig av med. Men en kan välja att försöka att inte vara slentrianrasist. Att ta till sig, rätta sig och ändra sitt beteende. Inte slå ifrån sig och underminera färgade människors rätt att få uttrycka sig och sin upplevelse.
Boken ger många exempel ur verkliga samtal som författaren själv har haft under sitt arbete med att belysa rasfrågor i olika sammanhang. På arbetsplatser, skolor, föreningar eller bara rena intressegrupper. Den belyser den rasism som ligger där under ytan, och som en ibland inte ens är medveten om att en bär med sig. Det är inte bara "dåliga människor" som är rasister. Det här vänder sig inte heller till vit makt-folket, för de är i varje fall inte värst intresserade av att ändra sin ståndpunkt, utan den vänder sig till den som vill se en förändring och som väljer att börja med sig själv. Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa mina medmänniskor till att känna sig trygga med mig?
"White fragility" blev min favoritbok i september, och jag gav den betyget 4/5. Boken finns även översatt till svenska, så min uppmaning blir - läs den. Det är aldrig försent att lära sig nya saker.
