Jag har hört att en ska läsa kalla kårar-böcker i oktober på grund av Spooktober, så jag tänkte att jag skulle göra det. Så när jag har en bok i hyllan som ska vara skräck och häxerier med en feministiskt twist så var det inte jättesvårt att bestämma sig för nästa läsning.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Immanuelle bor i utkanten av Bethel, platsen där den förste Profeten David Ford en gång vann ett krig i Faderns namn över Modern och hennes häxor. Immanuelle försöker hålla huvudet lågt och följa kyrkans regler, men det är inte alltid lätt i ett samhälle där ryken om hennes döda mor fortfarande flanerar.
En dag luras Immanuelle in i Darkwood, den förbjudna skogen som omger Bethel. Där möter hon ett par av häxorna, som ger henne en gåva - hennes döda mors dagbok. I den finner Immanuelle sanningar kring det samhälle hon bor i, om Profeterna och deras historia. Och om sitt eget öde.
Det är en intressant värld den här boken utspelar sig i. Ett sorts isolerat patriarkalt samhälle där krkans makt är stor, och där dess regerande Profet har makten att frälsa eller förbanna med ytterst små medel. Det är en ganska unken värld, ärligt talat, och det är lätt för mig som läsare att se det, men kanske inte alltid lika lätt för de karaktärer som bor i den. Är då den här intressanta världen bra förvaltad? Nja.
Det blir ganska fort väldigt klyschigt. Det känns som en berättelse som skrivits förut, och kanske av en bättre författare på ett bättre sätt. En stor del av boken går ut på att bygga upp världen den utspelas i, och här blir det efter ett tag nästan lite tjatigt. Det finns ungefär tre snälla män i hela Bethel, kvinnorna är kuvade och Profeten har ungefär hur många fruar som helst som han skurit in sitt märka i pannan på. Måste det berättas flera gånger än en? Kanske inte, men här nöts det liksom in. Jag finner också att tidslinjen är ganska rörig, och undrar ibland om jag minns fel eller om författaren verkligen själv blandat ihop följderna i vissa skeenden. Det här är förvisso en fantasyvärld, men den känns väldigt underlig. Den verkar utspela sig i någon sorts flytande tid, sett med den-riktiga-världen-ögon, där det samtidigt är medeltid, tidigt 1800-tal, 1970-tal och där den kunde ha utspelat sig igår. I en värld där mat lagas över öppen eld, är det inte utan att jag hajar till när det helt plötsligt finns rinnande vatten i ett badrum. Det blir lite härdsmälta i skallen, helt enkelt.
Karaktärerna då? Mnja. De är ganska så enkelspårigt berättade. Ingen får riktigt kött på benen, och hur mycket jag än försöker att förstå mig på Immanuelle så går det inte. Hon skiftar på en femöring från en extrem till nästa. Och självklart måste vi blanda in ett romantiskt intresse så att de båda kan får vara självuppoffrande för varandra. *suck*
Är det skäck ens? Kanske inte direkt. Jag skulle mer kalla det spänning. Bara för att det finns med övernaturliga aspekter (och vad hände för övrigt med de där olika förmågorna som folk innehade i början av boken?Borta!) och massor av blod och lite mord, så blir det inte per automatik skräck. Jag har läst kriminalromaner som varit otäckare, och inte kallat sig för skräck för det.
Inte en favorit alltså. Jag känner mig rätt så besviken på "The year of the witching" och gav den 2/5 i betyg.
